Sida:Gripenberg Efter striden.pdf/20

Den här sidan har korrekturlästs

Rösten i mörkret.

Jag viskar ständigt, om och om,
detsamma och detsamma.
Jag blåser på en halvkvävd glöd
som en gång högt skall flamma.
Som Finlands sjuka samvete
jag vaka vill i natten
och mana onda syner fram
ur glömskans djupa vatten.

För dem som dästa njuta nu
av framgång, orätt fången,
är jag det spöke, vilket bor
i mörka källargången;
och när de efter dagens kiv
i sömnlöst kval sig vrida,
då skall jag stiga hotande
och mörk till bäddens sida.

Jag är den lilla mask som tyst
den sjuka fläcken finner
i själens hemligaste vrå,
där samvetskvalet brinner.
Jag vittnet är som tystats ner
med våld och list och möda,
men som i mörkret varje natt
står upp ifrån de döda.