Sida:Gripenberg Efter striden.pdf/21

Den här sidan har korrekturlästs

Jag är ett nesligt brott som finns
i deras hus begravet —
rättfärdighetens tunga hot
och vedergällningskravet
som talar svagt som urets knäpp
men lika oavlåtligt.
Jag minnet är av det som skett
och varit oförlåtligt.

Och framför höga herrars hus
i mörkret jag mig döljer,
som ugglan, vilkens dova rop
i drömmarna dem följer.
Jag kväder samma visa om
så länge jag kan andas,
jag ropar på rättfärdighet
tills domedagen randas.


De talande stenarna.

Väckande röster ha redan tröttnat att ropa,
Finland vänjer sig redan vid skam och brott,
ivriga händer skynda flitigt att sopa
glömskans damm över illdåd som de begått.
Men i fjärran på tigande kyrkogårdar
tysta stenar och kors som vittnen stå.
Må blott fienden skymfa kämparnas vårdar,
stenarnas vittnesbörd skall stå fast ändå.