Han måste leva på vatten och bark —
omkring honom endast ödemark,
bakom honom fienden, grym och stark,
framför honom landsflykt, fara och nesa —
vem skulle de svenske ur träldomen resa?
I frysande skymning skogen låg,
framför sig ren rikets gräns han såg
ett sorgligt slut på hans djärva tåg.
Då kommo där män som på skidor rände
med bud som Dalarnas folk honom sände.
Hans öga blixtrade till därvid —
så vände han åter till kamp och strid,
så grydde Sveriges befrielses tid.
När störst var nöden, var hjälpen nära,
ur flykt och förtryck grodde frihet och ära.
Så tänke ock vi, när med mycket glam
våra fiender tåga till makten fram
och de redlige rodna av harm och skam,
så tänke ock vi, att när störst är nöden,
är stunden nära för nya öden.
Så tänke ock vi, när de ondas hot
vårt rike gnager i krona och rot,
ännu finns räddning och bot för sot!
Ännu är ej ödesstunden slagen,
men den nalkas, den nalkas, den stora dagen.
Vår befriare lever, vi bida vår man,
när tiden är inne, kommer han,
honom ingen fiende hindra kan.
Vi bida beslutsamma, tysta och trogna:
vår dag skall komma, vår stund skall mogna!
