Rimbrev.
(Till Sven Lidman.)
Vid Dina strofers dunkla prakt
en höstlig kväll jag drömmer,
när vinden suckar tung och stark
och mörkret månen gömmer.
Min själ som under årens strid
föråldrats och förhärdats,
nu vänder åter till den värld
där förr vi båda färdats.
Ur mörkret växa blommor fram
och heta toner smeka
igen mitt öra liksom förr,
och smidiga och veka
jag unga kvinnolemmar ser,
i nöjets lekar trogna —
jag andas åter åtråns luft
där diktens frukter mogna.
Försvunnen för en enda kväll,
en enda nattlig timma,
är allt som drog mig bort till strid
där hatets blickar glimma,
där mannaviljor kallt och skarpt
som stål varandra skära
och våra handlingar och ord
och själar pansar bära.
Försvunnen är mitt hjärtas is
och viljan att förgöra,
och ekon från vår ungdom nå
med sällsam klang mitt öra.
