Jag minns — jag minns en svunnen glöd,
jag ser juveler lysa
och jag hör fjärran stråkars ljud,
ser vita axlar rysa.
Jag minns Din blick i phoebiskt rus
med manligt allvar under,
jag hör Din röst, jag minns Ditt tal
i festens yra stunder.
En fjärran vår
— en fjärran gård —
hur praktfull sken ej solen!
Och moselvinet doftade
i kapp med kaprifolen.
Vad allt det där är längesen,
långt bortom år och öden!
Vad vi ha vandrat långt sen dess
på vägen emot döden!
Vad det är långt från vårens tid
med strängaspel och dikter,
vi sveko båda Phoibos tjänst
och funno andra plikter.
Mot korset har Du lyran bytt,
jag bytte mot karbinen,
och frusen vissnar festens ros
och stum är violinen.
Vi ha trätt ut ur diktens land
ur helgedomens hallar
och skoningslös och ful och hård
omkring oss kampen svallar.
En annan värld, ett annat liv,
en annan död oss bida
och andra stjärnor på vår väg
sitt fjärran ledljus sprida.
Och dock ibland en ensam stund
tillbaka tanken vänder
till diktens döda tempelgård
och brända ungdomsländer.
Tag mot min hälsning, broder, Du!
När kring mig tung är natten
jag räcker Dig en brodershand
långt över land och vatten.
