i Roms äldre historia är sanning eller dikt, är numera knappt möjligt. Det enda, som låter sig göra, är att med någon sannolikhet angifva utvecklingsgången i vissa hufvuddrag, som kunna framgå af den traditionella historien.
Men att helt och hållet utelemna traditionen vore å andra sidan icke ändamålsenligt. Huru vidt denna än må skilja sig från den historiska verkligheten, så bidrager hon dock att gifva en allmän bild af det romerska samhällslifvet, hvilket utan henne måhända blir mindre åskådligt. Härtill kommer, att denna historia, om också först i en senare tid, för Romarne sjelfve gälde såsom sann, så att den bildade Romarverlden upptog den i sitt medvetande och på den byggde sin uppfattning af samhällets utveckling. Vi skola således i det följande framställa Roms äldsta historia så, som den romerska traditionen sjelf har skildrat den, men derjemte blir det nödigt att, utan genomförd kritik, i korthet angifva, huru man sannolikast har att tänka sig händelsernas förlopp i deras från diktens omhölje befriade verklighet.
Om Latiums äldre förhållanden uppgifves vanligen följande, hvarvid dock bör erinras, att angående många enskildheter berättelserna äro mycket sväfvande och skiljaktiga.
 |
 |
I den äldsta tiden herskade i Italien konung Janus, hvilkens konungasäte var det efter honom benämnda Janiculum vid Tiberfloden. Under hans styrelse landsteg i Latium Saturnus. Gästvänligt emottagen af Janus lärde främlingen denne åkerbruk och införde härigenom ett ordnadt samfundslif i landet. Till belöning härför fick han del i styrelsen. Under Saturni tid herskade i landet frid, ordning och allmän lycka, så att den kallades den gyllne åldern. Efter Saturnus
