bibehöllo sin sjelfständighet och sin särskilda styrelse. Formen för denna var enkel: en konung eller furste med ett råd, bildadt af fäder d. v. s. ätternas öfverhufvud, och en folkförsamling bestående af alla värnpliktige medborgare. Antagligt är, att det gifvits en öfverstyrelse eller ett öfverhufvud för förbundet, särskildt en anförare i krig, samt att några rättsbestämmelser varit gällande, och domsrätt i fråga om förbundsbrott utöfvats. Allt detta är dock dunkelt, och enskilda samhällen synas hafva kunnat föra krig för egen räkning, möjligen äfven med hvarandra. Från förhållandet i senare tider kan man sluta dertill, att förbundssamhällena tillerkänt hvarandras medlemmar såväl rättigheten till ingående af laggillt äktenskap (connubium), som ock rättigheten att besitta fast eller lös egendom och sluta laga aftal (commercium), men till ett vidsträcktare ingripande från det ena samhällets sida i det andras rättsförhållanden finnas icke spår.
Från ett mynt från Olbia.
Det var vid norra gränsen af Latium, på höjderna invid Tiberflodens venstra strand, som det Romerska samhället uppstod. Traditionen förmäler, att dessa höjder redan i äldre tider varit bebodda. Hon nämner Arkadiern Evander såsom bosatt på den Palatinska höjden, der han införde den Lyceiske Pans dyrkan: hon omtalar vidare, att Hercules, på återvägen från Spanien gästade hos Evander och nedlade röfvaren Cacus, hvarefter Hercules åtnjöt gudomlig dyrkan. Äfven uppgifves en bosättning af landsflyktiga Argiver på den Capitolinska höjden. Dessa berättelser sakna all historisk grund och äro tydligen af mytisk natur eller tillkomna för att uttrycka vissa religiösa föreställningar och förklara dermed sammanhängande bruk. Så är den Lyceiske Pan den samme som Faunus Lupercus, alstringskraftens, men äfven tillintetgörelsens gudomlighet, till hvilkens ära Lupercaliefesten firades på den Palatinska kullen, der Evander säges hafva bott. Äfven i Hercules synes en italisk gudomlighet gömma sig nemligen, den sabinske Semo Sancus, en himlagud, föga skild från den latinske Jupiter. Han är den, som segerrikt kämpar mot underjordens onda makt, Cacus, hvilken står i bestämd motsats till Evander (den gode mannen).
Äfven berättelserna om Roms anläggning äro mytiska. De sakna stöd af tillräckligt gamla vittnesbörd, förete många skiljaktigheter i fråga om enskildheterna och förutsätta öfvernaturliga händelser. Hvad
