Men den tredje, som var osårad, lockade genom att taga till flykten sina sårade motståndare att skilja sig åt, och nedhögg derpå den ene efter den andre.
Horatiern återvände nu med de slagne fiendernas rustningar. Hans syster, som var förlofvad med en af Curiatierna, mötte honom vid stadsporten, och då hon fick se sin trolofvades blodiga vapenrock, utbrast hon i gråt och förbannelser mot mördaren. Horatiern upptändes af vrede häröfver och genomborrar sin syster med svärdet. För detta mord lagföres han och dömes till döden af brottmålsdomarena, men vädjar till folket, hvilket befriar honom från straffet, hufvudsakligen på faderns förbön.
 Curiaternas graf vid Albane. |
 |
Endast med motvilja underkastade sig Albanerna Roms herravälde. Mettius uppviglade invånarne i Fidenae, äfvensom Veienterna att börja krig med Rom. I striden lät Mettius den albanska hären förblifva overksam, men Tullus segrade det oaktadt. Följande dagen håller denne en sammankomst, låter sönderslita Mettius mellan två fyrspann och befaller Albanerna att lemna sin stad och flytta till Rom. Alba jemnas härpå med jorden; endast templen skonas. Till boningsplats åt Albanerne upplåter Tullus berget Caelius, der han jemväl sjelf bosätter sig. När nu Roms befolkning blifvit fördubblad, fördubblas äfven ryttarnes centurier; Albas förnämsta ätter upptagas bland de romerske patricierna. Åt senaten bygger Tullus en särskild samlingsplats, den efter honom uppkallade Hostiliska curian.
Härefter förde Tullus lyckliga krig med Sabiner och Etrusker. Äfven uppkommo fiendtligheter med Latinerna, emedan konungen ansåg, att genom Albas fall ledningen af det latinska förbundets angelägenheter hade öfvergått till Rom. Latinerna bestredo detta, men fiendtligheterna bilades slutligen genom ett fördrag.
Under de ständiga krigen försummades gudstjensten; de heliga bruken råkade i förfall, och gudsförakt började visa sig. Gudarnes vrede uppenbarades i hotande järtecken och sjukdomar, men konungens trotsiga sinne bröts icke, förrän han sjelf kastades på sjukbädden.
