bibehålla ritualen oförfalskad och derigenom fortfarande tillförsäkra sig gudarnes bevågenhet och bistånd. Man trodde liemligen, att detta berodde på ett samvetsgrant iakttagande af just de formulär och bruk, hvilka gudarne en gång hade gillat genom att skänka framgång och bönhörelse åt den, som tillbedt dem med användande af dessa. Ja, man förmodade sig hafva makt att genom begagnande af dem i rätt tid och på rätt sätt framtvinga gudomens medverkan. I staten var det naturligen konungen, som hade att förrätta och vårda gudsdyrkan, och det var endast genom hans förhållande till himlamakterna, som visshet kunde vinnas, hvilka bruk voro gudarne behagliga eller icke. Traditionen låter också Numa, grundläggaren af romerska statens härd, Vestas helgedom (bild 24), invid hvilken han sjelf bodde, genom biträde af ett gudomligt väsen, Egeria, förvärfva sig kännedom om himlens vilja och råd i afseende på gudstjenst och ceremonialstadganden. Samma tradition omtalar ock, huru konung Tullus, som ådragit sig himmelens misshag, försöker träda i Numas fotspår och framtvinga de himmelskas uppenbarelser och medverkan, till dess han, okunnig om rätta sättet, faller offer för Jupiters hämndeblixt. Betydelsen af den verksamhet, som sägnen sammanträngt i och omkring Numas person, är således att söka i den riktning åt det religiösa, som det romerska folket tidigt erhöll. Denna riktning uppenbarade sig visserligen i ett långt drifvet formelväsende, men den torde derjemte hafva utöfvat ett visst inflytande på det sedliga lifvet. åtminstone så länge verklig öfvertygelse manade att uppfylla de religiösa pligterna. Då Romaren vid hvarje steg hade att tänka på, huru himmelen uppfattade hans förehafvande, och aldrig fick glömma, hvad han var skyldig de högre makterna, måste han härigenom i allmänhet blifva sträng och noggrann i uppfyllelsen af sina pligter samt ängsligt ifrig att undvika de himmelskas misshag. Det är helt visst icke utan grund, som Sabinen Numa blifvit stäld såsom upphofsman till Romarnes religiösa lif. Den sabinska stammen synes hafva utmärkt sig genom gudsfruktan, stränghet i grundsatser och ihärdigt fasthållande vid allt, som ansågs vara gammal och god sed och ordning, medan deremot Latinerna, lifligare och måhända mera mäktiga af utveckling, väl egnade sig att främja den nya statens politiska lif samt att öka dess yttre inflytande.
Denna karakter framträder hos Tullus Hostilius. Hans förnämsta bragd är Albas förstöring. Berättelsen härom bär uppenbarligen sagans pregel; man kan ej med visshet uppgifva, när och huru Alba
