folkförsamlingsplatsen och bredvid den en bildstod; ursprunget till minnesvården råkade snart i glömska, och så förband man härmed Atti namn, och underverket var färdigt. En myt af annan beskaffenhet är berättelsen om Bruti fånighet, hvilken tydligen är uppfunnen till förklaring af namnet; brutus betyder nemligen »förståndsslö» eller »fånig». Om Servius Tullius finnas flere berättelser, som antyda, att han stod under himmelens omedelbara hägn. Alldeles skiljaktig från den vanliga uppgiften om hans födelse och barndom är den tradition, som uppgifver, att han var ifrån Etrurien och följeslagare till höfdingen Caeles Vibenna samt hette Mastarna, och att han med en af Caeles’ krigarskaror kom till Rom och der bosatte sig på berget Caelius. Mycket annat skulle här kunna anföras i syfte att visa otillförlitligheten af traditionen. Men oaktadt sålunda denna icke har värde såsom historia, så har man trott sig deri kunna urskilja vissa grunddrag, som angifva utvecklingsgången inom samhället. Det visar sig tydligt, att de tre sista konungarnes styrelse har en annan karakter än de föregåendes. Det är författningens förändring i och genom plebejståndets införlifvande med samhället, ledningen af det latinska förbundet samt stadens utvidgande och förskönande, som utmärka konungadömets senare tidskifte. Härjemte kan man skönja ett bemödande att bryta de tram la ätternas inflytande och samla all makt i konungens hand för att derigenom gifva styrka och enhet åt styrelsen. Detta bemödande strandar på patriciernas motstånd, hvilket till slut, med det lägre folkets tillhjelp, störtar den siste konungen. Äfven röja sig spår af den grekiska bildningens inflytelse, hvilken börjar omgestalta de religiösa föreställningarna och på flere sätt göra sig gällande i samhällslifvet.
Redan Tarquinius Priscus sökte omdana författningen, men ätternas motstånd var ännu alltför starkt. Detta motstånd framträdde, såsom naturligt var, under formen af religionsbetänkligheter, uttalade — och detta innebär intet orimligt — af augurn Attus Navius, som skall hafva varit af sabinsk stam. Helgden af den gamla ordningen, hvilken himmelen sjelf ansågs hafva stadfästat, förbjöd antagandet af den nya, och Tarquinius måste inskränka sig till en reform af mindre omfattning. Beskaffenheten af denna reform är dunkel och omtvistad. Att konungen ökade ätternas antal med nya sådana, är allmänt antaget, likasom ock, att de nya voro plebejer. I samband härmed stod helt naturligt förökandet af senaten och förstärkandet af ryttarcenturierna. Men om de nya ätterna, såsom vanligen uppgifves, voro lika många, som de förut varande, och således medborgarnes krets härigenom blef
