sprungliga skick, utan förändrad genom inflytelsen af den grekiska uppfattningen, hvilken redan tidigt, måhända till stor del genom inverkan af de Sibyllinska böckerna, införde nya gudar och nya gudstjenster i Rom.
Högst bland gudarne står Jupiter eller Diovis, himlafadern, hvilken gälde såsom uppenbarare af gudabuden (fata), såsom upprätthållare af verldsordningen och derjemte såsom Latiums och Roms bekyddare. I sin verksamhet såsom »flykthämmare» (stator) och såsom förlänare af höfdingabyte (Feretrius) var han föremål för särskild kult. Såsom Vediovis, Veiovis är han himlaljuset i dess förbrännande, skadliga inverkan på lifvet. Bredvid Jupiter står Juno, himlaljusets eller särskildt månens gudinna, Lucina, anropad såsom barnaföderskors hägn och skydd, Jupiters gemål och Romerska statens skyddsgudinna, hvars bild var uppstäld i det Capitolinska templet, uppenbararinna af gudarnes vilja (Moneta) m. m. Om Jänus' är förut taladt. Mot honom svarar den qvinliga gudomligheten Diana (bild 31), som egentligen synes hafva varit mångudinna, men småningom börjat uppfattas såsom en hägnande makt för naturlifvet i skog och mark, särskildt såsom jagtens gudomsväsen, och blifvit ett med den grekiska Artemis. Äfven finnes det nyfödda dagsljusets eller morgonrodnadens gudinna Mater Matuta. Jemväl Sol och Luna åtnjöto dyrkan. Den sabinske Semo Sancus var antagligen en himmelens gud, enahanda med den grekiske Herakles, eller, närmare fattad, ett slags halfgud, en på jorden uppenbarad Jupiter. Han synes hafva sammanfallit med den latinske Dius fidius (ordhållighetens gud).
Bland den alstrande kraftens gudomligheter framstår först och främst Mars, för hvilkens väsen förut är redogjordt. Jemte honom står Quirinus, hans andra jag. Vidare Faunas och Picus, hvilkas betydelse å annat ställe blifvit skildrad, samt de med dessa nära förbundna Rumina, Fauna, Bona Dea (den goda gudinnan) och Carmenta, hvilka alla synas representera ett och samma väsen. Skogsguden (Silvanus) är föga skild från Faunus; han är en skogens ande, hvilken tänkes såsom beskyddare af nybyggarnes lif och af gränserna. Pales var herdelifvets gudomlighet. Folktron uppfattade äfven i senare tider Fauner eller Silvaner — ty de tänktes ofta i flertal — såsom ett slags skogsrån, hvilka än tänktes ingifva skräck och ängslan, än före-
