stäldes såsom välvilliga, menniskor och djur hägnande andar, som man man stundom trodde sig se på fälten.
Efter en antik marmorstod (Ceres Borghese).
Naturens blomstring och vårlifvets tjusning fingo sitt uttryck i tron på flere gudomligheter, som i synnerhet vid vårtiden dyrkades på landsbygden, såsom Feronia, Flora och framför alla Venus. Vid den sistnämnda var icke blott fästad föreställningen om den leende blomstertiden, utan ock om jordens högsta lust, kärlekens behag, och slutligen äfven om kärleken i högre — sedlig och politisk — mening, såsom harmoni och endrägt. Vidare märkas Vortumnus, representant af det vexlande årets rikedom på blommor, frukter och landtliga håfvor af alla slag, samt Pomona (fruktgudindinnan), vanligen uppgifven såsom den förres maka.
En särskild krets bilda Saturnus och hans maka Ops, om hvilka förut är taladt. Den senares väsen återfinnes jemväl hos Acca Larentia (Larmodern), hvilken egentligen synes framställa jorden såsom emottagande lifvets frö och dödens rof. Föga skild från henne är Dea Dia (den skapande gudinnan); båda uppfattas såsom skyddsgudomligheter för staden Roms jord, och den senare hade en särskild kult, som förrättades af de tolf »åkerbröderna». Allmännare betydelse har Ceres (bild 32), hvilken står i förening med Liber och Libera. Hon är den gudomlighet, som tänkes gifva fruktbarhet åt åkerfälten, och de båda sistnämnda gudomsväsendena uppfattas såsom de, hvilka genom att välsigna jorden med rikliga håfvor bereda menniskorna ett gladt och sorglöst lif. Alla tre äro sannolikt ursprungligen Italiska gudomligheter, men spåren häraf hafva helt och hållet utplånats, emedan de så tidigt uppgingo i de grekiska Demeter, Dionysos (Bacchus) och Persephone. Så fattade fingo de en särskild tjenst i Rom i Ceres-templet, som skall hafva blifvit uppbygdt vid början af den republikanska tiden. Ceres synes hafva varit plebejernas skyddsgudinna. Jorden hade sin gudomlighet i Tellus, ofta ej skild från Ceres, och
