i Europa, hade bestämda och tydligt utvecklade föreställningar om godt och ondt och om en rättvis vedergällning efter döden.
Målet för den aflidnes vandringar genom underjordens regioner, sedan själen åter blifvit förenad med kroppen och domen blifvit afkunnad, var att komma i sammanvaro med Gud, det vill säga färdas tillsamman med Solguden och hans följe i solbåten, om dagen öfver himmelen och om natten under jorden. Sålunda handlar kapitlet 100 af dödsboken om själens uppstigande på solbåten tillsamman med de salige, som omgifva Gud och äro i hans närhet. Bild 24 visar oss den aflidne i gudarnes sällskap stående i fören på solbåten, hvarmed solen gjorde sin dagliga färd på himlen; Egyptierna trodde nemligen, liksom Hebreerna, att himmelen var en ocean, som på alla sidor omgaf jorden. Bredvid denna föreställning, enligt hvilken menniskans högsta salighet bestod uti att, med bibehållande af sin kroppsliga och
|
| 25. Balsamering. |
andliga individualitet, komma i gemenskap med Gud, som i öfverensstämmelse med den ursprungliga, äldsta uppfattningen icke var någon annan än solen sjelf, en föreställning som utan tvifvel var den hos folket vanliga och allmännaste, fans också en annan mera filosofisk, beroende på en slags emanationslära. Enligt denna senare uppfattning skulle menniskan, liksom hon ursprungligen utgått från, utströmmat ur Gud, också åter vända tillbaka till, gå upp uti Gud, hvarigenom hon förlorade sin individualitet, som hon blott hade haft under den jordiska tillvaron, under sin korta frånvaro från Gud.
Då själen, som nämndt är, efter en viss tid åter skulle förenas med sin kropp, var det nödvändigt, att denna bevarades oskadad; denna föreställning gaf upphof till bruket att balsamera liken. Egyptierna egde stor skicklighet i balsameringskonsten, och i grafvarna hittas lik, som ännu äro väl bibehållna, ehuru många tusen år gamla. Enligt Herodotos brukades tre slags balsamering; det första, som var
