|
| 31. Fornkaldeiskt sigill. |
SEMITERNA.
1. Inledning.
Egyptens folk med sin fornåldriga odling och sitt noggrant genomtänkta statsskick var likväl icke kalladt att sprida sig öfver stora landsrymder. Naturen hade en gång för alla åt Egyptierna utstakat det område, der de skulle bo, och der utöfver kunde de icke vidga sina landamären. Nildalen, i söder stängd af oländiga berg, af sandöknar i vester, kunde ej afbörda sig den åkerbrukande folkmängdens öfverskott på andra sidan om dessa råmärken. Ej heller voro Röda hafvets sandiga och långgrunda stränder, som dessutom skildes af bergsryggar från de folkrika bygderna, lika litet som uppslamningarna vid Nilens utflöde i Medelhafvet, egnade att locka sjörädde landbor till skeppsbyggnad och djerfva upptäcktsfärder. Först längre fram i tiden uppvuxo stora köpstäder i norra Egypten, när hamnarna öppnades för utländingar, och särdeles när riket väl hade kommit i förut sjövane herrars händer.
Af alla dessa orsaker kom, att till och med de väldigaste Pharaonerna ej mäktade åstadkomma mer än onyttiga härfärder inåt Asien, men inga stadiga nybyggen, inga folkomflyttningar efter stor måttstock. De kunde tvinga asiatiske konungar till hyllning och skatt, men det vunna väldet kunde ej på längden tryggas, emedan deras egyptiske undersåtar ogerna lemnade sina gamla hemvist, der de tillika under långliga tider vant sig vid ett lefnadssätt, som gjorde dem
