starkt om hjertat, egennyttan var hos dem alla den rådande böjelsen,
hvarför list, stundom trolöshet prisades lika högt hos mannen som
modet. För det jordiska lifvets kraf voro deras ögon vakna, men der
bortom tänkte de sig intet, knappast ett skuggornas rike. Kunskapen
för sin egen skull lönade efter deras tanke ej mödan, de skattade
yppighet och prakt högre än det måttfulla och sköna, som ej förvånar
eller smeker. Gudomen var för dem ett föremål för tron allena och
skälfvande tillbedjan, ej tillika en uppgift för tanken och vetandet.
Så hafva de haft store hjeltar och statsmän, uppfinnare och
upptäckare, byggmästare och bildhuggare, skalder och framför allt siare,
men verklige konstnärer, som sökt det sköna i oegennyttig åtrå,
häfdatecknare, som velat utröna händelsernas samband sins emellan, tänkare,
som sträfvat att lösa lifvets gåta, hafva de saknat. Krönikan är deras
historia; deras vetenskap, så vida den ej afser omedelbar nytta, är
spetsfundighet; skönheten hafva de stundom, men oftare det upphöjda,
funnit på vägen till andra syften. Våldsam lidelse, underligt
sammansmält med skarp, ofta småsinnad beräkning, är hufvuddraget i
Semiternas lynne, som för det indisk-europeiska sinnet alltid har haft
något gåtlikt, mindre tilldragande än frånstötande.
2. Flodernas land. Elam. Babel.
Å ett och samma snötäckta fjell i Armeniens högland upprinna tvenne stora floder. Den ene, Euphrat, kommer från en sluttning mot norr, men vänder sig nästan genast mot vester och går omkring fjellryggen, för att sedan i långa krokar, i början mot vester, så mot öster och söder, småningom nalkas hafvet. Den andre, Tigris, uppväller på södra sidan, likväl ej långt från Euphrats källor, och skyndar i rask färd utför bergen, först i nära rakt lopp mot söder, men efter hand med en allt starkare dragning åt öster, till dess hans väg blir så godt som jemlöpande med Euphrats. Tigris mottager flere bifloder och är i sin trängre bädd rikare på vattenfall än Euphrat, som tillryggalägger mindre stupande branter. Så länge de båda floderna hålla sig inom Armeniens högland, äro omgifningarna visserligen ofta sköna, stränderna prydas af lummiga plataner och andra österlandets träd, men endast här och der lemna de höga bergåsarne utrymme åt större, bördiga slätter, och ej sällan utbreda sig nakna stepper. Dessa ökas i talrikhet och vidd allt mera mot söder, och slutligen öfvergår landet,
