Hia lät upp sin mun och talade till krigaren Bel: »Gudarnes herre,
efter ty du var vred, har du sändt en storm. Syndaren har syndat,
den onde har gjort ondt. Låt härefter i stället för stormen lejonens
mängd ökas och menniskornas minskas, leopardernas mängd ökas och
menniskornas minskas, låt komma hunger och öda landet, låt komma
pest och öda menniskorna.» Af vördnad frågade jag icke om
gudarnes visdoms rådslag, men då Bel hade stadgat sin vilja, steg han i
skeppets midt och tog min hand och förde mig derur och lät min
hustru komma till min sida.» De rensade landet och gjorde ett
förbund och förde bort Sisit med hans hustru och hans folk att varda
gudarne lik, och Sisit bodde i fjerran land vid elfvarnas mynning.
Denna sägen, som här meddelats i utdrag, bär omisskänneliga spår af sitt upphof i »flodernas land», der öfversvämningarna i förening med höstregnen ofta åstadkommo svår skada. Alla gudarne deltogo i det stora uppträdet, som dock ej var till gamman för dem alla. Jämte himlen och vattnet arbeta stjernornas herrar med samma ifver och kraft på menniskornas förderf. »Jordens sju lyktor» (solen, månen och de fem planeterna) måste under österlandets klara himmel och den kaldeiska slättens obegränsade synkrets, inom hvilken allt på jorden var enformigt, väcka större undran än annorstädes. Deras gång följdes med spänd uppmärksamhet, och det låg nära till hands att tillskrifva dem såsom verkningar de naturföreteelser, hvilka plägade ledsaga deras framträdande och försvinnande. Ur sådana iakttagelser förklaras de egenskaper, som tillades hvarje himlakropp, tänkt såsom en särskild gudom, och gudaverldens mångfald ökades deraf, att samma stjernor tillbådos under olika namn på olika ställen. Så uppstod denna stjerndyrkan, som utmärker Kaldeernas tro, men deraf föddes också stjernkunskapen med dess afart, stjerntydningen.
4. Kaldeernas vetenskap, slöjd och handel.
Planeterna ansågos vara »tolkar» af de styrande gudarnes vilja, och deras inflytande sträckte sig ej blott öfver naturföreteelserna, utan ock öfver menniskornas öden och gerningar. Af deras vexlande ställning å himlen kunde derför menniskan hemta lärdomar för sitt lefverne. Kaldeerna varsnade tidigt skilnaden mellan de rörliga »ljusen» och de otaliga stjernor, hvilka alltid intogo samma rum och derför tycktes sitta fast å det hvälfda taket öfver jorden. De förras
