55. Persisk konung på lejonjagt.
Från Darius Hystaspis’ sigill.
MEDERNA och PERSERNA.
1. Inledning.
De folk, som efterträdde Semiterna i herraväldet öfver vestra Asien, tillhörde den stora indisk-europeiska stammen. I en långt aflägsen forntid hade denna stam delat sig åt olika håll: Greker, Italiker, Kelter, Germaner, Slaver bosatte sig i Europa, medan åter Arierna, från hvilka Inderna, Mederna och Perserna jemte åtskilliga andra folk härstamma, qvarstadnade på det inre Asiens högslätter. Men äfven Arierna söndrade sig sedan ytterligare. En del tågade söderut samt eröfrade landet vid Indus, »de sju elfvarnas land», hvarifrån de småningom utbredde sitt välde öfver Ganges-dalen och Dekan. Desse Arja, såsom de sjelfve ursprungligen kallade sig, eller Inder, hvilket är deras nuvarande namn, blefvo således herrar öfver några af jordens skönaste länder. Tidigt uppnående en hög, men ensidig odling, ingrepo de likväl föga i veldshändelserna. Från främmande folk sökte de hålla sig afstängde, så att Indien länge var ett föga kändt, nästan sagolikt land. På historiens skådeplats framträder det egentligen först, sedan Europas sjöfarande folk, efter upptäckten af vägen kring Goda Hoppsudden, började anlägga kolonier i det af naturen så frikostigt utrustade, men af sina innevånare så illa försvarade landet.
Den vandringslusta, som förmådde en del af Arierna att vid Indus uppsöka nya hemvist, grep äfven andra till samma stam hörande folkslag, hvilka, lemnande sina gamla boningsplatser i det inre Asien, småningom utbredde sig öfver det vidsträckta landet mellan Indien i öster samt Assyrien och Babylonien i vester, mellan Kaspiska hafvet
