fullkomligt slagne, och efter 14 dagars belägring föll staden och dermed äfven det lydiska riket.
Om Krösus’ öde vid detta tillfälle låta berättelserna olika. Enligt nyare författare skall han, gripen af förtviflan öfver sin olycka, som han tillskref solgudens hämnd för hans ättefaders Gyges’ missdåd mot Kandaules, beslutat att på bålet offra sig sjelf åt den vredgade Sandon. Med 14 lydiske ynglingar steg han upp på bålet, klädd i full konungslig skrud. Men plötsligen mörknade himmelen, ett stridt regn släckte elden, offret måste inställas och förnyades ej. — Annorlunda berättar Herodotos denna tilldragelse. Enligt honom var det Cyrus, som lät uppföra bålet och derpå sätta den i bojor bundne Krösus tillika med 14 lydiske ynglingar. Men när Krösus nu stod på bålet, rann honom i hågen, hvad Solon hade sagt, och vid detta minne suckade han djupt, tre gånger nämnande Solons namn. Då Cyrus hörde detta, sände han tolkar att fråga Krösus, hvem han åkallade. Och Krösus omtalade, huru Solon för längesedan kommit till honom och skådat all hans prakt, men aktat den för ett ringa ting, och hvad den gamle Athenaren sagt, och huruledes det nu gått såsom han sagt. Detta berättade Krösus, medan bålet redan var tändt och brann i yttersta ändan. Men när Cyrus af tolkarne hörde, hvad Krösus sagt, rördes hans hjerta och han befalde, att lågorna genast skulle släckas. Alla försök att dämpa elden voro dock fruktlösa. När Krösus såg detta, åkallade han under tårar Apollon, bedjande att, såvida guden någonsin af honom erhållit hvad tacknämligt vore, måtte han rädda honom ur hans nuvarande fara. Och på den klara och molnfria himmelen drogo sig plötsligen skyar tillsamman, och ett oväder bröt ut, och regn föll i strida skurar och släckte elden. Då öfvertygades Cyrus, att Krösus var en Gud behaglig man, och han lät honom stiga ned från bålet och tog honom till sin vän.
Mot sannfärdigheten af denna Herodotos’ namnkunniga berättelse
