heder berodde på hans godtycke. Det är sant, att han hvilket ögonblick som helst kunde af storkonungen afsättas, men detta kom aldrig i fråga, såvida han ej misstänktes hysa upprorsplaner. Till satraper togos vanligen förnäme Perser eller Meder, ofta medlemmar af konungafamiljen; endast Cilicien styrdes af inhemske, ärftlige satraper.
Likväl bör man icke alltför strängt bedöma Darius’ åtgärd att tilldela satraperna en sådan oinskränkt makt. Att på ett mildt och rättvist sätt styra ett genom nyligen skedda eröfringar hopkommet rike, är alltid en svår sak, och var här kanske rent af omöjligt till följe af det upplösningstillstånd, som rådde i så många af de nyvunna länderna. Att emellertid landets väl låg Darius om hjertat, visa hans åtgärder till dess materiella förkofran. Så infördes ett för hela riket gemensamt mynt, Darik kalladt (bild 63, sid. 190). Den af guld präglade gälde ungefär 20 kronor, silfverdariken åter något mer än 2 kr. En kunglig post inrättades, som färdades med sådan skyndsamhet, att vägen från Sardes till Susa (mer än 220 sv. mil) tillryggalades på 6 à 7 dagar. Dock var denna post inrättad uteslutande för konungens och satrapernas och deras embetsmäns bref. För denna postinrättnings skull anlades ock vägar mellan rikets flesta större städer.
Rikets egentliga hufvudstad var Susa. Men det hände ofta, att
