store konungen, konungarnes konung,» förtäljer här i korthet sin ätts och sina företrädares historia, samt skildrar sedan utförligt händelserna under de första åren af sin egen regering, huru Gaumata dödades och de många upproren kufvades. Såsom ett prof kunna följande rader tjena: »Darius, konungen, säger: En man, vid namn Sitrantachmes, en Sagartier, reste sig mot mig. Så talade han: »Jag är Sagartiens konung, af Cyaxares’ ätt.» Då utsände jag en här af Perser och Meder. Tachamaspates, en Meder, en af mina undersåtar, honom gjorde jag till deras anförare. Så talade jag till dem: »Gå och slå detta upproriska land, som icke erkänner mig.» Då uttågade Tachamaspates med sin här. Han kämpade en strid med Sitrantachmes. Ormuzd bistod mig; genom Ormuzds nåd slogo mina trupper upprorshären, och togo Sitrantachmes och förde honom till mig. Då afskar jag både hans näsa och hans öron, och jag bortförde honom. Han hölls bunden i kedjor vid min dörr. Hela konungariket beskådade honom. Sedan korsfäste jag honom vid Arbela.»
Den grundtanke, som ledde Darius’ politik, uttalar Behistun-inskriften med dessa ord: »Den som har arbetat för min ätt, honom har jag älskat och beskyddat. Den som har varit min fiende, honom har jag alldeles utrotat.»
Länge tycktes framgången gynna denna våldets politik. Men huru försöket att »alldeles utrota» de små grekiska fristaterna misslyckades samt till sist medförde det persiska verldsväldets fall, skola vi af Greklands historia lära känna.
