grekiska hjelten kan man urskilja mer än en person. Den Herakles, som krossar klipporna och gifver floderna nya vägar, som klyfver bergen för att gifva utlopp åt vattensamlingar och utrotar de vilda djuren, tillhör den äldsta civilisationens tid, befrämjar det uppkommande samhällets första sträfvanden. Han har sin motsvarighet hos alla folk uti den gud, hvilken de i sina theogonier dyrkat såsom utrotare af odjur och andra menniskofiendtliga varelser. Med honom bör ej förvexlas den Herakles, som i spetsen för trogna följeslagare försvarar den svage emot den starke, straffar tyrannerne, störtar förtryckarne och skänker deras välden åt de ädle och tappre. Denne tillhör en mindre aflägsen tidsålder, då de helleniske stammarne stredo om herraväldet öfver Grekland. Slutligen skulle man kunna skilja mellan den thebanske Herakles, hvilken framträdor såsom en mägtig herskare, en oöfvervinnelig eröfrare, och den mykenske Herakles, hvilken, utan att man vet rätt hvarföre, är underkastad sin kusin Evrysthevs’ nyckfulla vilja.
Från en grekisk basrelief i Louvren.
Men man kan ej begära ett finna historia, der det blott fins en sagopoesi, hvilken med nya detaljer blifvit riktad genom hvarje ny generation af skalder, ja till och med af filosofer. De senare uppblandade nemligen rent mytiska föreställningar med berättelser om menskliga äfventyr, och sålunda blef Herakles en personifikation såväl af verksamma naturkrafter som af sedlig styrka. Han blef den räddande hjelten, som utan rast och ro kämpade för verldens frälsning. I Böotien hedrade man honom såsom den gud, som afvärjer olyckor och skänker räddning. Han var källan till lifvet och styrkan, den rena luften och den klara atmosferen. Under det att somliga i honom blott sågo den tappre med klubban som vapen och lejonhudon såsom drägt, mot hvilken ingenting kunde göra motstånd, gjorde andra utaf honom i en senare tid ett ideal af mensklig fullkomlighet och af hela hans lif ett oafbrutet lidande för menniskoslägtets frälsning. Herakles blef då den gudomlige man, af hvilken alle andra borde taga föredöme. Deraf den ryktbara allegori, hvilken Prodikos åt oss bevarat, enligt hvilken för Alkmenes son vid hans inträde i det verksamma lifvet två qvinnor visade sig, den ena majestätisk och allvarsam, det var Dygden; den andra leende och mild, det var
