ryktbar helgedom och i Tauris fruktansvärda altaren samt Ares (Mars), den vilda stridens gud, hvilken troligen var Thrakernas förnämsta gudomlighet, äro tydligen af främmande ursprung.
Efter en antik bildstod i Vatikanen.
Men den mest betydande af dessa religiösa nyheter var det långsamma införandet i Grekland af Apollons dyrkan. Denne Gud synes stå i samband med Poseidon. Båda två arbeta på uppbyggandet af Trojas murar; båda två äro stora gudomligheter på den asiatiska kusten, och det är en öbo, Minos från Kreta, hvilken öfverallt för med sig dyrkan af Zevs’ son. I Grekland var Apollons dyrkan ännu icke allmän på tiden för trojanska kriget, men han hade der två heliga orter: Tempedalen och ön Ortygia (Delos). Ett tredje ställe för Apollons dyrkan, hvilket i ryktbarhet öfverträffade de båda andra, var det som Kreterna ansågos hafva uppfört i Krissa vid Korinthiska viken, och som man sedermera flyttade till Parnassos, hvarest naturen var mer storartad och läget skänkte större trygghet åt prester och pilgrimer. Då Dorerna från Olympos slogo sig ned i grannskapet af Phokis, omfattade de med vördnad de båda helgedomarne i Delphi och Tempe, och hvarje år gick en helig procession från det ena stället till det andra.
Apollon hade sålunda blifvit en stor gudomlighet för båda hälfterna af den helleniska verlden: på Delos för Jonerna, i Delphi för Dorerna, Under inflytandet af de idéer, som äro fästade vid hans dyrkan, sprider sig en högre civilisation och en ny tid inträder i det grekiska lifvet. Samhället får en bättre inrättning, stadslifvet en högre utveckling, och tempel resa sig åt gudarne. Sång och musik efterträda den förra råheten. Gudarne närma sig menniskan och uppenbara för henne sina planer genom siarnes röst, ty Zevs hade gifvit Apollon den gudomliga inspirationen. Sederna förmildras. Den brottslige dömes ej mer till en säker död, och brottet upphör att vara ett
