Sida:Illustrerad Verldshistoria band I 250.jpg

Den här sidan har korrekturlästs
250
GREKLAND.

ursprungligen blott bestod af jord eller på hvarandra hopade stenar; men senare var det ofta af marmor och på sidorna försedt med reliefer. I Olympia och på några andra ställen utgjordes altaret af offerdjurens aska och tilltog sålunda årligen i storlek, tilldess det slutligen erhöll ofantliga proportioner i omfång och höjd.

I det inre af templen voro de skänker upphängde, som hemburits gudarne af städer, konungar eller enskilde medborgare, såsom tacksamhetsgärder för någen oväntad framgång eller ett underbart tillfrisknande. Ofta lemnades under gudens vård statens kassa eller den enskildes förmögenhet.

91. Grekiskt altare.
Funnet i Athen.

Till de dyrbaraste föremålen räknades reliker af heroer. Sålunda förvarades i Olympia Pelops’ axel, hvars vidrörande meddelade bot för vissa sjukdomar, och i Tegea Orestes’ ben, hvilka skänkte Tegeaterna seger, så länge de funnos qvar. Då de genom Lichas’ fromma list blifvit bortröfvade, egde Tegea ännu Medusas hufvudhår, hvilket, visadt ifrån murarna, var i stånd att skrämma en hel fiendtlig här på flykten.

Gudarnes bildstoder egde naturligtvis ej mindre underbara egenskaper. Så till exempel botade en bild för snufva, en annan för gikt. Heraklesbilden i Erythrä hade till och med återgifvit synen åt en blind, och hjeltens klubba hade i Trözen, då hon kommit i beröring med marken, blifvit förvandlad till ett olivträd. Det hände äfven, att gudabilderna betäcktes af svett, rörde på armarne, ögonen eller sina vapen; detta var stora järtecken. Uti dessa tempel, som voro härdar för den folkliga vidskepelsen, lefde och talade allting. Det fans till och med regelbundet återkommande underverk. På Andros förvandlades t. ex. vid hvarje Dionysos-fest vatten till vin.

Presterna, som voro de läraktiga verktygen eller de intresserade verkställarne af dessa underverk, voro på en gång medbrottslingar i de fromma bedrägerier och öfvertygade dyrkare af de underverk, de sjelfve utförde, och vunno, genom att låta gudarna tala, både anseende och välmåga. De emottogo icke blott en mängd dyrbara gåfvor utan också landtområden, hvaraf likväl inkomsterna skulle användas till templets underhåll och offrens upprätthållande. Delphi egde