fienden och hungersnöden; slutligen måste de dock gifva vika (723). Spartanerna jemnade Ithome med jorden och affordrade de bland de besegrade, som stannade qvar i landet, en ed att aldrig göra uppror. »Nedtryckte såsom lastdjur under sina tunga bördor, befunno de sig i den hårda nödvändigheten att gifva sina besegrare hälften af afkastningen på sina fält.» Man nödgade både män och qvinnor under stränga straff att vid begrafningar af konungar eller andra framstående män i sorgdrägter infinna sig i Sparta. »De nödgas att gråta, de och deras hustrur», säger Tyrtäos, »då ödets gudinna afskär lefnadstråden för någon af deras beherskare.»
En generation hade redan lefvat uti förtryck och vanära, då Aristomenes, en ung hjelte, uppträdde. Han ryckte med sig hela sitt folk för att afkasta det spartanska oket, och Sparta måste eröfra Messenien på nytt. Aristomenes inväntade ej Spartanernas ankomst. En dag begaf han sig ensam bort, öfvergick gränsbergen, inträdde under natten i Sparta och upphängde i Pallas’ tempel en sköld med följande inskrift: »Aristomenes till Pallas, byte taget från Lakedämonierna». Spartanerna, häröfver förskräckte, skickade bort att rådfråga oraklet i Delphi. Guden svarade, att man skulle begära en anförare från Athen. Athenarne, som icke ville bidraga till Spartas storhet och ej heller vågade visa olydnad mot Apollons befallning, skickade till Sparta Tyrtäos, en halt skollärare, som tillika var poet och ansågs oduglig till krigiska värf. Men utgången svek Athenarnes beräkning. I eldiga sånger manade Tyrtäos Spartanerna till nya ansträngningar, till tapperhet och uthållighet och framförallt till krigstukt. Och på samma gång Sparta återförde disciplinen i sin här, förberedde det segern genom ett förräderi. Aristokrates, Arkadernas konung, vanns genom skänker och afföll från Aristomenes midt under en drabbning» Denne nödgades draga sig
