sista ansträngning ett segertecken af fiendernas vapen och genomborrade sig sedermera med sitt svärd för att ej öfverlefva sina kamrater. Dagen derpå påstodo båda folken sig vara segervinnare, och tvisten slets genom en allmän strid, i hvilken Spartanerna segrade. Argiverna afstodo från det omtvistade området och utan tvifvel äfven från ostkusten af Lakonien, hvilken från medlet af det 6:te århundradet före vår tidräkning synes hafva utgjort en del af Spartas område.
Kriget med Argos förnyades sedermera. Ar 514 framryckte Spartanske konungen Kleomenes efter att hafva vunnit en stor seger, hvarvid 6000 Argiver stupat, ända till murarna af Argos, hvarifrån invånarne likväl, eldade till tapperhet af skaldinnan Telesilla, drefvo honom tillbaka. Samme konung gjorde äfven två infall i Attika. Första gången på befallning af oraklet i Delphi för att förjaga Peisistratiderna; den andra gängen för att i Athen införa en aristokratisk styrelse. Slutligen utsträckte sig år 491 Spartas magt ända till Ägina, hvars inbyggare måste lemna gisslan.
De hade försett Peloponnesos med ännu en förpost genom att besätta Kythere, söder om udden Tänaron. Det var en torr och ofruktbar ö, hvarest myten lät Aphrodite landstiga, då hon uppstigit ur vågornas sköte, men han tillade, att kärlekens gudinna skyndsamt begifvit sig till Cypern. Emellertid funno Spartanerna der en utmärkt hamn, hvarest de köpmansskepp, som kommo från Egypten och Syrien, inlupo. Spartanerna höllo der en ständig besättning.
Sparta hade sålunda blifvit den första magten i Grekland, och dess rykte hade framträngt ända till Asien, hvarifrån den rike Krösus, Lydiens konung, skickat sändebud för att begära dess hjelp. Till Sparta vände sig Jonerna, då de gjort uppror mot Perserna, Platäerna, då de ville skilja sig från Böotien, och Athenarne, då de ville hämnas på Ägina. Det var sålunda före Perserkrigen både af Greker och Barbarer erkändt såsom den ledande staten i Hellas.
3. Athen och dess författning.
Attikas historia före Perserkrigen är synnerligen rik på politiska omhvälfningar. Ehuru vissa inrättningar, såsom Areopagen och folkets indelning i ädlingar, jordbrukare och handtverkare, kanhända förskrifva sig från en äldre tid, begynner likväl denna historia först med
