sitt välde. Tillitsfulle och djerfve, kunde det minsta tecken af gudarne, de dunklaste orakel förmå dem att bestiga sina skepp.
De äldsta historiskt kända kolonier äro de, som sammanhänga med den äoliska vandringen, d. v. s. med den första af de stora rörelser, hvilka föranledde Äolernas infall i Böotien och Dorernas på Peloponnesos. Anförarne för desse utvandrare berömde sig af att härstamma från Agamemnon. De afseglade från Aulis och slogo sig först ned på Lesbos, och sedermera besatte de äfven Tenedos och hela kustlandet ifrån foten af berget Ida till mynningen af floden Hermos, hvilket fick namnet Äolis. Kyme ansågs såsom hufvudstaden för de äoliska städerna i Asien. Det är troligt, att denna ut vandringsström ganska länge fortsattes. Ännu på peloponnesiska krigets tid betraktade dessa nybyggare Thebe såsom sin moderstad.
Den joniska utvandringen var den mest betydande af alla. Då de ifrån Peloponnesos förjagade Jonerna tagit sin tillflykt till Attika, blef i det lilla öfverbefolkade landet snart en utvandring nödvändig. I spetsen för densamma stälde sig Nelevs, en son till Kodros. Nybyggarnes skara förstärktes äfven af många andra folkslag, i synnerhet af Phokier. Vägen togs öfver Kykladerna, hvarest många nybyggen bildades, och söder om de äoliska kolonierna besattes Asiens kust
