Battos anlade på oraklets inrådan på ett af de fruktbaraste och behagligaste ställen i Libyen staden Kyrene (632).
Slutligen hade äfven Egypten sin grekiska koloni. Kariska och joniska äfventyrare, hvilka tagit tjenst hos konung Psametik, hade erhållit tillåtelse att bosätta sig i landet. Den ynnest, denne herskare och hans efterträdare visade de grekiska soldnärerna, lockade ett stort antal sådana till Egypten. Köpmän åtföljde soldaterna och erhöllo en nederlagsplats i Naukratis vid Nilen. Hela Egyptens handel och följaktligen Arabiens och en del af Indiens kom så småningom i Grekernas händer. Naukratis var på den tiden, hvad Alexandria längre fram blef, en af de mest rika och mest förvekligade städer, sammanbindningspunkten mellan den helleniska verlden och den österländska civilisationen.
7. De grekiska koloniernas blomstringstid.
Beträffande koloniens ställning till moderstaden följde Grekland och Rom en motsatt politik. Det förra lät bestämma sig af frihetssinnet, det sednare af hersklystnaden. Om sålunda den grekiska kolonien fick lösgöra sig ifrån moderstaden, för att fritt styra sig sjelf, så var hon likväl ej befriad från alla pligter emot sitt fordna fädernesland. Förhållandet vexlade dock efter tiden och omständigheterna för den nya stadens anläggning. De första kolonierna, som oftast lemnade fädernejorden under påtryckning af en främmande och eröfrande stam eller af ett fiendtligt parti, bröto fullständigt med sin moderstad, hvilken snart förlorade dem ur sigte och glömde dem. De senare kolonierna åter, hvilka vanligen skilde sig ifrån moderstaden i frid och god vänskap, förblefvo fästade vid henne genom religionens och den dotterliga kärlekens band. De togo med sig moderstadens gudar, dess styrelsesätt, ofta dess namn, någon gång dess prester och ett yttre tecken till evigt förbund, såsom den heliga eld, hvilken Jonerna medförde från Prytaneion i Athen, och som, om den slocknade, blott kunde återtändas på moderstadens altare. Till moderstadens fester skickade kolonien sändebud och offer; vid sina egna gaf hon en hedersplats åt medborgare från moderstaden, och desse fingo först smaka på offerdjurens kött. Senare, efter de persiska krigen, hade en stad strängare fordringar på de kolonier, som anlades. Det var ej längre nog med det gamla förhållandet af ömsesidig välvilja; de nya anläggningarne betraktades blott som utposter för krig och handel, hvilkas
