rösterna, Athen en af de två joniska. Hos de gamle och i synnerhet i Grekland utfördes hvarje mera högtidlig handling vid gudarnes altaren och föregicks eller efterföljdes af offer. Det är derföre ganska svårt att skilja emellan amphiktyoniernas religiösa och politiska karakter. I början var denna förening troligen ingenting annat än en fest till Demeters ära, hvars urgamla tempel höjde sig i närheten af Thermopylä, Samtidigt med denna fest öfverlade ombud från de tolf folken om gemensamma angelägenheter. Då man hör talas om dessa ombud från hela Grekland, får man dervid likväl ej tänka sig en nationalförsamling i ordets vanliga betydelse; ty hvarje stat i Grekland hade sitt fulla oberoende, och, då två millioner Asiater störtade sig öfver Hellas, var det ej amphiktyonerna, som ledde försvaret. Det är först efter segern, som de uppträda och handla. Då inviga de åt gudarne den förrädare, som visat fienden ingången till Grekland, samt uppresa en grafvård åt de hjeltar, som fallit vid Thermopylä. Genom dessa handlingar komma vi under fund med amphiktyonernas egentliga verkningskrets. Att gifva nationela belöningar, att uppresa bildstoder och grafvårdar öfver dem, som gjort sig väl förtjente af det gemensamma fäderneslandet, eller att slunga förbannelsen öfver den brottsliges hufvud, tillhörde denna det grekiska folkets högsta domstol, hvilken var en bild af de tolf store gudarnes råd. Amphiktyonerna voro äfven ett slags freds- och förlikningsdomare de förbundna staterna emellan; på samma sätt som presterskapet under medeltiden genom införandet af »Gudsfreden» bemödade sig att sätta en tygel på våldet, utstakade de vissa gränser för de krig, som förbundets medlemmar förde med hvarandra. Belägrades en stad, som tillhörde förbundet, var det förbjudet att afstänga brunnarne eller floderna, som tillförde den vatten; sedan den var intagen, hade man ej rättighet att förstöra den; under krigets lopp blef stillestånd beviljadt för de dödes begrafvande, och, för att ej förlänga hatet, var det ej tillåtet att uppresa något varaktigt segertecken. Skonsamhet mot dem, som tagit sin tillflykt till templen, och fullkomlig frihet för alla att bevista de offentliga spelen, att rådfråga oraklen, att begifva sig till det gemensamma templet, att der anställa offer o. s. v. tillhörde äfven den grekiska folkrätten, hvars väktare amphiktyonerna voro.
Olycklig den, som bröt mot de amphiktyoniska föreskrifterna!
