prydde de offentliga platserna eller templens pelargångar med hans bild. Man såg fäder dö af glädje vid omfamningen af sina segerrika söner. I Athen hade Solon bestämt en summa af 500 drachmer som en skänk åt segervinnaren. I Sparta fick den, som segrat i de olympiska spelen, den äran att under striden intaga den farligaste platsen.
Efter en antik marmorstod.
Den rättvisan måste man göra Grekerna, att, om de högt värderade kroppsliga företräden, de likväl satte de andliga ännu högre. Vid de pythiska spelen såg man Pindaros af den församlade mängden förmås att intaga en särskild hedersplats, hvarpå han, med en krans på hufvudet och lyran i handen, genom sina sånger tillvann sig de lifligaste bifallsrop. Efter skaldens död fick den stol, på hvilken han suttit, sin plats inuti templet bland gudarnes bilder. Archilochos och Simonides erhöllo liknande hedersbetygelser. Någon gång bortdrog äfven en ryktbar åskådare mängdens blickar från täflingsbanan för att sjelf blifva föremålet för den allmänna uppmärksamheten. Themistokles, Herodotos och Platon vederfors denna heder. Den förstnämnde tillstod, att han aldrig i sitt lif erfarit någon ljufvare njutning.
Äfven från kolonierna och främmande länder besöktes dessa spel. Grekerna voro likväl de ende, som hade rättighet att deltaga i täflingarne. Sjelfve Alexander den store fick ej tillåtelse härtill, förrän han bevisat sin helleniska härkomst. Han var ej den ende konung, som eftersträfvade äran af en olympisk seger. På segervinnarnes lista läste man namnen Gelon och Hieron, konungar i Syrakusa, Theron, konung i Agrigent, Archelaos, konung i Makedonien, Pausanias, konung i Sparta. Den mest fullständiga jemlikhet rådde vid dessa spel; börd och förmögenhet hade ej der något företräde. Alla Greker af fri börd, hvilka ej begått någon vanhedrande handling, hade rättighet att deltaga. Det var jemlikheten fotad på rättskaffenshetens och hederns grund.
Så beskaffade voro dessa i forntiden så ryktbara spel. De bildade ett samband för alla Greklands folk; de tvungo dem att bortlägga sitt hat vid ingången till det heliga området. Mer än en gång förenades stater eller ingingo förbund med hvarandra midt under festligheterna. Känslan af det stora helleniska fäderneslandet, hvilken så ofta bortdomnade, fick en kraftig äggelse, då Herodotos för sönerna
