tvungo detsamma att lemna Athenarne gisslan. Kriget utbröt likväl snart ånyo och slutades först 481, nio år efter Persernas andra krigståg.
Persernas nya krigshär närmade sig under anförande af Medern Datis och konungens brorson Artaphernes. Darius hade befallt dem att göra sig till herrar öfver Eretria och Athen, taga dessa städers invånare till fånga och skicka honom dem såsom slafvar. Han ville med egna ögon se dessa män, som voro nog djerfva att trotsa honom. Denna gången seglade flottan för att undvika berget Athos tvärs öfver Ägäiska hafvet. På vägen underkufvades Naxos, hvars hufvudstad brändes med alla sina tempel. På Evböa intogs Karystos, och Eretria, hvilket var den första ort, som tänkte på något försvar, belägrades. Athenarne hade redan erbjudit dem hjelp, då de förnäme öppnade portarne för fienden, som plundrade staden, brände alla byggnader och gjorde alla invånarne, såväl vänner som fiender, till slafvar.
Derifrån seglade Perserna till viken vid Marathon, der de kastade ankar. Den slätt, som bär detta namn, begränsas af hafvet, träsk och de sista utgreningarne af Pentelikon och Parnes. Det var i hela Attika det enda ställe, som var lämpligt, för kavallerirörelser. Hippias, Athens fördrifne herskare, hade derföre nog skicklighet att utvälja detta ställe. Athenarne tågade barbarerna till mötes. Hvarje stam ut rustade tusen soldater. Med denna 10,000 man starka krigshär förenade sig 1000 Platäer, hvilka frivilligt erbjödo dem sin hjelp, af hvilka de fordom rönt bistand, och kommo för att trotsa en fara, som förskräckte hela det öfriga Grekland. Det var det enda understöd, Athenarne erhöll utifrån: de hade visserligen skickat löparen Pheidippides för att underrätta Sparta om Persernas landstigning, och på mindre än två dagar hade han tillrygga lagt det afstånd, som skiljde Athen från Sparta, Men Spartanerna, ehuru allmänt hågade att lemna den begärda hjelpen, hindrades af en religiös, föreskrift som förbjöd dem att tåga ut i krig annat än vid fullmåne; månen var nemligen blott i sin nionde dag.
