1 obol till 3, ja till och med till 5. På detta sätt blifva inrättningar, som från början varit goda, öfverflödiga eller skadliga.
Från den i British Museum förvarade Parthenonfrisen.
Perikles sörjde lika mycket för sitt folks moraliska uppfostran som för dess magt och fysiska välbefinnande. Han införde musikaliska täflingar vid Panathenäerna, dessa högtidliga fester, vid hvilka hela Attikas befolkning och ombud ifrån kolonierna voro närvarande; vid hvilka snabblöpare, kämpar och skalder täflade om republikens hederskrona; vid hvilka slutligen en lag bjöd, att Homeros’ sånger skulle föreläsas för folket, äfvensom Perseïden af Chörilos, en slaf från Samos, hvilken besjungit Grekernas seger och frihet och af Athen erhållit ett guldmynt för hvarje vers. Perikles förökade festernas antal, så att Athen, enligt Xenophons påstående, hade flere sådana än någon annan stad i Grekland. Dessa fester voro ej till, för att gifva näring åt lätjan och utsväfningen, utan utgjorde nationela högtider, under hvilka de mest upphöjda själsnjutningar förenades med de storartade religiösa bruken. Det var vid dylika tillfällen, som prester, talare och skalder hvar på sitt sätt återupplifvade de fosterländska minnena. Det var då, som Äschylos framstälde forntidens hjeltar för att ingifva hvarje medborgare begäret att efterlikna dem, då, som Sophokles’ Antigone lät så många ljufva och genomträngande ord framgå ur sitt hjerta, »skapadt för att älska, ej för att hata», då, som Evripides framförde Alkeste, hvilken samtyckte att dö för sin make, då slutligen, som dessa sånger sjöngos, hvilka rörde Syrakusanerna och Lysander och två gånger räddade Athenarne.
För att hvarje medborgare skulle kunna bevista uppförandet af dessa storverk, återinförde Perikles det gamla bruket af fria entréer, åtminstone för de fattige. Han bildade en kassa, theorikon, ur hvilken deras plats på teatern betaltes. Liksom flera af hans inrättningar, blef äfven denna efter hans tid förderfvad. Man gaf på skattkammarens bekostnad en onaturlig tillökning åt denna kassa för folkets nöjen, hvilken borde gifva glans åt festerna, och en lag stadgade dödsstraff för den talare, som vågade föreslå, att densamma skulle användas till krigskostnader. Perikles kunde ej förutse denna olyckliga
