Phormion besegrade 429 deras till antalet betydligt öfverlägsna flotta, och Athen förlorade ej en enda bundsförvandt.
Perikles hade ej deltagit i de senaste händelserna. Oaktadt pesten redan betydligt aftagit, anfölls han likväl af densamma. Då hans återstående vänner vid hans dödssäng, troende, att han ej mer hörde, hvad de sade, samtalade om hans snille och hans bragder, afbröt dem den döende, som hade hört allt, med de orden: »I berömmen mig för hvad som äfven af många andra blifvit gjordt, men I glömmen det bästa, nemligen att ingen enda Athenare för min skull behöft anlägga sorgdrägt». Denna hofsamhet under en så lång utöfning af magten är också det bästa loftalet öfver Perikles. Han dog under det tredje krigsåret vid ungefär 70 års ålder och begrofs i Kerameikos ibland de medborgare, som offrat sitt lif för fäderneslandets försvar.
2. Krigets fortsättning till Nikias’ fred (421).
Det fjerde krigsåret hade inträdt (428), och Athenarne hade ännu, oaktadt de årliga pundringstågen af Archidamos, hvilken äfven denna sommar infann sig i Attika, öfverhanden. Men vid denna tidpunkt utbröt i Mytilene ett uppror, som lätt kunnat göra hela deras välde vacklande, och som endast efter de största ansträngningar kunde kufvas. Enligt den tidens åsigter och den karakter, kriget antagit, hade Mytilenerna ej att vänta någon barmhertighet. Till följe af den förbittring, som nu var rådande bland folket, bifölls Kleons rysliga förslag att döda hela den manliga befolkningen i den upproriska staden.
Denne Kleon, en af Perikles’ ovärdige efterträdare, var en stor pratmakare, våldsam, uppbrusande och utan värdighet i talarestolen; men han hade förstått att förskaffa sig de mindre medborgarnes vänskap. Till yrket var han garfvare, hvilket för Aristophanes utgjorde en ständig källa till skämt. Med alla sina fel saknade Kleon likväl ej energi. När Mytilenernas öde afhandlades, använde han denna för att genomdrifva en dålig sak och lyckades. Men folket, bättre än han, ångrade följande dagen sitt förhastade beslut. Det fartyg, som fått i uppdrag att framföra dödsdomen, hade ett försprång af 24 timmar; men till följe af sitt sorgliga budskap torde det hafva färdats långsamt. Det, som skulle öfverbringa det sist fattade beslutet, var snabbare och inlopp i Mytilenes hamn i rättan tid. Ett tusen af Spartas anhängare skickades likväl till Athen, hvarest de aflifvades.
