slutande; den borde sålunda återställas; Sparta vägrade härtill, och kriget begynte ånyo. Nikias, som anländt med betydliga krafter, återtog Skione, derpå Mende, hvilket folket återlemnade honom, och förmådde Makedoniens konung, Perdikkas, hvilken öfvergått på Spartas sida, att återknyta förbundet med Athen, under det att Brasidas misslyckades i ett försök mot Potidäa. Följande året blef Kleon utnämnd till befälhafvare. I början lyckades han återtaga några orter, men, då han vid Amphipoles måste inlåta sig i en drabbning, vann Brasidas öfver honom en fullständig seger (422), hvilken denne dock fick betala med sitt lif. Äfven Kleon omkom uti striden. Enligt Thukydides var han en ibland de första, som tog till flykten; enligt Diodoros kämpade han och föll som en behjertad man.
Dessa två mäns död gjorde fredens afslutande lätt. Brasidas hade underhållit kriget genom sin verksamhet och sina framgångar, Kleon genom sina tal. Två fredligt sinnade män utöfvade numera det största inflytandet: i Athen den kloke Nikias; i Sparta konung Pleistoanax. Båda rådde till fred, hvilken också afslöts i Mars 421 på det vilkor, att enhvar skulle återlemna, hvad han tagit under kriget.
3. Alkibiades och krigståget mot Sicilien.
Alkibiades härstammade genom sin fader från Telamoniern Ajas, genom sin moder från Alkmäoniderna. Efter sin faders död kom han under sina slägtingar Perikles’ och Ariphrons förmynderskap. Vid 18 års ålder fann han sig i besittning af en lysande förmögenhet. Med en ädel börd och stora rikedomar förenade han skönheten. Snyltgäster och smickrare af alla slag trängdes omkring den rike och begåfvade unge mannen. Van att af denna skara se sig uppmuntrad och prisad för sina galna upptåg, vågade Alkibiades allt, och detta ostraffadt. Han blef Athens bortskämda barn. Allt efter som tiden och stället fordrade, var han i stånd att lefva lastbart eller dygdigt. utsväfvande eller återhållsamt. Då han var i Sparta, fans ingen, som var mer sträng i sitt lefnadssätt, än han; i Asien utvecklade han större prakt än någon satrap. Men en mängd af lifliga och skiljaktiga passioner förde honom än åt den ena sidan, än åt den andra, alltid med öfverdrift. Den ena dagen såg man honom, gråtande af beundran och hänförelse, lyssna till Sokrates’ lärdomar: den andra dagen tillstälde han i spetsen för sina dåliga umgängesvänner
