5. Athen under de trettio tyrannerna.
Den dag, som Sparta och dess bundsförvandter kallade befrielsens, men som för Athen var en förödelsens och den hopplösa sorgens dag, hade man sett Athenare, bekransade med blommor, deltaga i segerfesten eller genom att gå segervinnarne till mötes betyga sin glädje öfver sitt fäderneslands förödmjukelse. Desse voro de landsförviste, hvilka återvände hem i sällskap med Lysander; till dem hörde äfven hela det oligarkiska partiet, hvilket alltsedan tåget till Sicilien så ofta hade oroat staden genom sina ränker. Theramenes, en af detta parti, hvilken såsom underhandlare varit mycket långsam, då det gälde att rädda folket ifrån hungersnöden, var mycket rask i sin medverkan att upphäfva den gamla författningen, hvilken Athen hade att tacka för sin ära. Han väckte förslag om att öfverlemna oinskränkt magt åt 30 personer för att öfverse lagarne. Lysander var qvar, den peloponnesiska hären hade ännu ej lemnat Athen: man måste lyda. De 30, tagne ur det aristokratiska partiet, sysselsatte sig mycket litet med lagstiftningen, men så mycket mer med att befästa sin magt. Arsenalen, som hade kostat 1000 talenter att uppbygga, läto de nedrifva och sålde materialerna för 3 talenter. Deras afsigt var äfven att nedrifva gränsfästningarna, för att Attika skulle blifva lika öppet till lands, som det var till sjös. Då deras första brott hade ådragit dem folkets hat, förskaffade de sig från Sparta en skyddstrupp, hvilken de förlade uti borgen. För att anskaffa sold åt dessa legoknektar, plundrade de templen och ådömde sina medborgare stora böter. En broder och en son till Nikias röjdes ur vägen; alla, som hade visat sig tillgifna den gamla författningen, eller hvilkas förmögenhet erbjöd ett rikt byte, anföllos af tyrannerna. Alla rättegångsformaliteter ansågos öfverflödiga. Mindre blodiga handlingar visade despotismens oföränderliga böjelse att förslöa, att döda själen, liksom man dödar kroppen. De tillstängde skolorna och förbjödo vid dödsstraff Sokrates att fortsätta med sin offentliga undervisning. »Anse de då», sade den vise, »att jag tror mig vara odödlig?»
Folket hade under sina mägtiga dagar tåligt fördragit Aristophanes’ skarpa gisslingar. Tyrannerna fruktade, att någon frihetsälskande skald skulle på scenen blotta dem och deras brott. De förbjödo derför att på teatern låta framställa lefvande personer. Det politiska lustspelet fick härigenom sin dödsstöt.
Theramenes, en af desse kloke män, hvilka alltid veta att i rättan tid öfvergifva ett hus, som är nära att störta in, och ett parti,
