djerfvare och friare, sökte att utan någon annan ledning än sitt förnuft återgå till alltings upphof. Men då de sålunda afhandlade de stora frågor, som den folkliga religionen ansåg sig hafva löst, kommo de naturligtvis att predika vanvördnad och uppror emot den senare. Folktron var för dem på sin höjd en tom form, en föråldrad statsdrägt.
Efter en vasmålning från Athen.
Jonernas panteism tillät väl ännu Thales att säga: »verlden är full af gudar»; men Hippokrates gjorde deras verksamhet beroende af oföränderliga lagar; och Anaxagoras härledde allting från en enda orsak. Xenophanes, hvilken förklarade sig tydligare, förkastade hela den folkliga teologien och förebrådde skalderna, att de hade till gudar förvandlat de skadliga eller gagneliga naturkrafter, hvilka oupphörligt utöfvade sitt inflytande på menniskan. Hesiodos och till och med Homeros funno ej nåd inför honom; ty de hade, sade han, förnedrat föreställningen om Gud genom att tillägga sina gudar handlingar och känslor, hvilka voro det högsta väsendet ovärdiga, Xenophanes kunde likväl ej förklara sambandet mellan Gud och verlden, mellan orsaken och verkan. För att komma ifrån denna orediga sammanblandning af teism och panteism fann hans lärjunge, »den fruktansvärde Parmenides», såsom Platon kallar honom, ej något annat medel än att neka den sinliga verldens tillvaro. Han förklarade henne för ett tomt sken och påstod, att vara sinnen, med hvilka vi uppfatta henne, blott äro verktyg för villfarelsen. Dessa läror utgjorde en öppen brytning med den nationella religionen.
Genom en olycklig nödvändighet åtföljes oftast införandet af nya åsigter af en upplösning i sederna, hvilken fortfar, tilldess de hunnit göra sig fullt gällande. Under det de gamla lärorna föraktas, och de nya ännu ej blifvit fullt bestämda, finner menniskan sig för ett ögonblick famlande i rymden utan annat rättesnöre, än det vacklande samvetet och de öfverväldigande lidelserna. Denna kamp mellan de gamla och de nya åsigterna, mellan religionen och filosofien skulle likväl ej på länge hafva utöfvat något inflytande på samhället i sin helhet, om det ej funnits personer, hvilka på ett ensidigt och förvändt sätt på
