både vinter och sommar. Hans måttlighet upphöjde honom öfver alla dessa behof, hvilka göra själen till kroppens slaf.
Hvad gjorde då denne redlige man och denne modige medborgare för att blifva ett föremål för så mycken ovilja af sina samtida, så mycken beundran af efterverlden? Orsaken var följande. Sokrates hade gifvit sig sjelf en helig mission, nemligen att kämpa oförtrutet för sanningen; han ville frigöra den sedliga känslan, kring hvilken sofisterna hade hopat så många täta moln. I den förslappande och förstörande vinden af deras läror höll allting på att komma i upplösning. Sokrates återfann den klippa, på hvilken man borde bygga, samvetet, menniskovärdet, menniskans hjerta med ett ord, hvilket han gjorde till gudomlighetens verkliga helgedom. Han hade öfver ingången till templet i Delphi läst: »Lär känna dig sjelf!» Detta blef för honom den förnämsta bland vetenskaper. Han vände sig bort ifrån de rent spekulativa lärorna och forskandet efter alltings yttersta grund, för att anställa betraktelser om menniskans pligter. Han påstod, att naturen lemnat till vårt förfogande de kunskaper, som för oss voro nödvändigast, och att det blott behöfdes att öppna vår själ för att deri med outplånliga drag läsa de oföränderliga lagarne för det goda, det sanna, ja till och med för det sköna, dessa lagar, hvilka han så vackert kallade de oskrifna, hvilka Gud har gifvit helgd genom de oundvikliga olyckor, som deras kränkning medför. Genom att sålunda i motsats till sina föregångare göra menniskan till medelpunkten för alla sina betraktelser, skapade han den sanna filosofien, hvilken skulle lägga i dagen alla de skatter, som det menskliga samvetet innesluter. Sokrates hade, för att använda en bild af Cicero, återfört filosofien från himmelen, hvarest hon onyttigt förstörde sin tid, för att återgifva henne åt menniskan, hvilken hade större behof af henne.
Om Sokrates genom begreppet om en allmänt gällande rättvisa, som stod öfver hvarje stats särskilda lagar, hade gått förbi sina
