menniskorna sådana de borde vara, under det att Evripides framstälde dem sådana de verkligen voro, innehålla djup sanning; ty med Evripides begynte det system att fotografera lifvets krassa verklighet, hvilket under det skenfagra namnet af naturens efterhärmning egentligen ingenting annat var än ett öfvergifvande af konsten. Genom ett jagande efter effekt, genom ett omåttligt hopande af handlingar och genom framställningen af öfverretade känslor tilltalar han de lägre böjelserna i vår natur och eftersträfvar snarare att reta känslan än lyfta sinnet. Detta hindrar naturligtvis ej, att man i hans dramer påträffar ställen af oförliknelig skönhet; men med det hela i ögonsigte, måste man likväl säga, att Evripides påskyndat det grekiska dramats förfall. Antalet af hans sorgspel angifves olika, af somliga till 75, af andra till 92; af dessa finnas 18 i behåll, till hvilka vi dessutom kunna räkna Kyklopen, vårt enda satyrdrama.
 147. Sophokles. |
 148. Evripides. |
De tre stora nu omtalte dramaturgerna synas hafva helt och hållet fördunklat sina medtäflare och lemnat sina efterföljare föga öfrigt att göra, I en senare tid (omkr. 380 f. Kr.) nämnes af Aristoteles såsom dramaturg en viss Chäremon, hvars arbeten måste läsas.
