ingalunda fattades. Aristoteles gaf honom utan tvifvel en mångsidig vetenskaplig undervisning, i statskonst, i sedelära och i vältalighet; man påstår äfven, att han invigde honom i sina djupaste filosofiska undersökningar. För öfrigt kunna vi ej så noga säga, hvad Aristoteles lärde sin kunglige lärjunge; Alexander åtnjöt blott tre eller fyra år hans undervisning och lemnade honom före sitt sjuttonde år. Men säkert är, att filosofen vidgade och höjde hans sinne, att han för honom öppnade en omätlig synkrets, att han ökade hans begär att utföra storverk såväl i fred som i krig. Den filosof, som ville veta allt och bestämma lagarne för allt, var en värdig lärare åt en konung, som ville eröfra hela verlden för att gifva henne ett nytt utseende.
Då Philip år 336 gick ur tiden, var Alexander knappast 20 år gammal. Likväl hade han redan aflagt sina mandomsprof. Redan fyra år förut hade han besegrat en thrakisk stam och eröfrat deras stad. Vid Chäroneia hade han utmärkt sig genom den oemotståndliga häftigheten i sitt anfall. Vid hans tillträde till regeringen voro förhållandena högst ogynnsamma. Hela Philips byggnad skakades både i sina inre och yttre fogningar. Men Alexander hade för sig krigshären, som var förtjust öfver hans lysande tapperhet, folket, som vans genom hans frikostighet, och det bästa af allt, sitt snille. Hans första omsorg var att befria sig ifrån Pausanias’ verklige eller
