kunde sålunda blifva Greklands räddning; om det utvidgade sig, om det omfattade alla städerna på Peloponnesos och i det mellersta Grekland, så skulle de grekiske staterna, förenade liksom i en enda knippa, ej så lätt kunna krossas. Detta var det mål, Aratos föresatte sig. Men Aratos hade mycket att göra för att lyckas: att förjaga tyrannerna, att tillbakahålla Makedonien, hvilket nu åter blifvit äregirigt och starkt, och slutligen att förmå de plundringslystne Ätolerna att lefva i fred med det achäiska förbundet. I den första punkten lyckades han i det närmaste. Tyrannerna förjagades ifrån Argos, Megalopolis, Hermione och Phlius; Megara, Trözen och Epidauros ingingo i förbundet. Han lyckades likaledes i den andra: han öfverraskade Akrokorinth, återgaf Korinth nycklarne till dess borg (243), hvilka de ej innehaft alltsedan Philips tid, och förmådde Athen att förjaga sin makedoniska besättning. Men det återstod två klippor, mot hvilka hans plan strandade: Ätolerna och Sparta.
Ätolerna hade sinsemellan bildat ett förbund, som nästan liknade det achäiska. Deras olika folkstammar eller städer hade en allmän sammankomst, hvilken under namn af Penätolikon årligen vid höstdagjemningen sammanträdde i Thermon, afgjorde krig och fred samt tillsatte embetsmän. Utom denna årliga sammankomst fans ett ständigt råd af apokleter eller ombud, hvilket liknade demiurgernas i Achaia, men var talrikare. Äfven Ätolernas förnämste embetsmän kallades strateg och förde befälet öfver stridskrafterna. Det ätoliska förbundet upptog äfven mycket aflägsna städer och lemnade dem säkerligen en stor handlingsfrihet; de närmare vilkoren känner man likväl ej.
De båda förbunden kunde olyckligtvis ej komma öfverens. Lika mycket som det achäiska under ledning af en vis man och en styrelse, som gaf de rike det största inflytandet, var hofsamt och fredsälskande, lika bullersamt och krigiskt var det andra. Ätolerna hade bibehållit de råa seder och den vana vid plundringståg, hvilka uti det öfriga Grekland hade upphört sedan århundraden. År 246 hade de anfallit Böotierna, och Aratos gick desse till hjelp, men kom för sent: Böotierna hade blifvit besegrade vid Chäroneia. »Nedslagne genom detta nederlag», säger Polybios, »vågade de ej mer från denna tid
