Den proportionsteori, som han hyllade, var strängt öfverensstämmande med den natur som omgaf honom, hans figurer voro mera korta och kraftiga än den senare konstens (»quadrata»). Han lät vanligen sina figurer hvila på det ena benet, under det det andra rörde sig fritt. Sin kanon har han uttryckt i sin figur: Doryphoros, en spjutbärande yngling, och väl äfven i Diadumenos, en yngling, som knyter segerbindeln kring sin panna. Af denna senare finnes en efterbildning i marmor i London; den förra har man trott sig återfinna i en som diskoskastare restaurerad figur i Vatikanen.
Den andra konstblomstringen, som faller i tiden mellan peloponnesiska kriget och Alexander den stores död, visar en helt annan karakter än den förra. Det allvar och den stränghet, som utmärkte den första blomstringen, försvinner liksom i tidens seder så äfven i konsten; i stället för att behandla få, men stora gudaideal, vänder man sig nu till mängden af de yngre gudagestalterna, och Apollon och Ares, men i synnerhet Aphrodite, Eros och Dionysos, de mera själfulla, mindre upphöjda gudagestalterna, finna nu sina typiska uttryck. Lidelsen och själslifvet öfverhufvud taget blifver det förhärskande i denna tids skönt formade gestalter. Äfven i denna period skiljer sig dock det mera realistiska Peloponnesos från det mera själfulla Athen.
Den nyare attiska skolan representeras af Skopas och Praxiteles.
Skopas från marmorön Paros (390—350) var marmorskulptör och tillika arkitekt. Han har sålunda arbetat på Mausoleion, den berömda grafvård, som Kariens drottning Artemisia lät uppföra öfver sin aflidne gemål, konung Mausolos. Icke få gudar voro föremål för Skopas’ skildring. Hans Apollon har man velat se bevarad i den bekanta efterbildningen: Apollon Musagetes (bild 87), af hvilken Vatikanen eger ett, vårt nationalmuseum ett annat exemplar. Hans sittande Ares sågo äldre forskare efterbildad i Ares i Villa Ludovisi (bild 188), dock
