erkännas, att förhållandet mellan mannen och kvinnan i hemmet till en viss grad förblir en smak-, lynnes- och karaktärsfråga, är det dock i stort en fråga om människovärde, en kulturfråga, som icke kan finna en tillfredställande och varaktig lösning på annan grund än jämlikhetens.
Det kan naturligtvis ifrågasättas, om icke denna jämlikhet skulle kunna vinnas på rent teoretisk väg, genom hvad man vanligen kallar undervisning; således med undvikande af kvinnans konkurrens med mannen på arbetsmarknaden. Jag tror det ej. Det praktiska lifvet uppfostrar på annat sätt än teorien. Endast genom att nödgas själf kämpa lär man sig begripa kampens svårigheter, inse samarbetets fördelar, förstå befogenheten af samhällets kraf på individen och nödvändigheten att offra smärre inträssen för dem, som äro större. Det är genom att deltaga i mannens arbete på kontoret, i butiken, i fabriken som kvinnan lär sig allt detta, och denna utbildning, dessa erfarenheter göra henne till en betydligt bättre samhällsmedlem och äfven till en betydligt bättre maka. Ty då hon omsider gifter sig[1], medför hon till hemmet en fond af föreställningar och erfarenhetsrön, hvilka göra henne till mannens like i tankar och syften äfvensom till hans medhjälperska och sällskaparinna i långt högre grad än som äljes skulle vara möjligt. Att hon jämväl genom den ökade lifserfarenheten blir bättre i stånd att lämpligt bereda sina barn för de mödor och faror, som hon vet skola möta dem vid deras utträde ur hemmet, torde väl ej häller kunna förnekas.
Om man därjämte betänker, att en så stor förändring som den ifrågavarande icke skäligen kan väntas skola
- ↑
Hufvudmassan af kvinliga fabriksarbetare äro ogifta. I vår
officiella statistik har visserligen ej gjorts någon skillnad mellan ogifta och
gifta fabriksarbeterskor, men att flertalet utgöres af ogifta framgår
tydligt af följande siffror, som benäget meddelats mig från några industriella
värk:
Arbeterskor: Ogifta. Gifta. Klädesfabrik 134 32 Korkfabrik 46 4 Tändsticksfabrik 95 4
