Sida:Kontinentalsystemet.djvu/252

Den här sidan har korrekturlästs
242
KAP. IV. KONTINENTALSYSTEMETS VERKNINGAR

7 mill. pund st. — sades en tredjedel af (tydligen det omalda) hvetet och hälften af mjölet härstamma från Napoleons välde, allt genom ömsesidiga licenser. Det anmärkningsvärda i detta sammanhang är, att icke blott Napoleon utan också många engelsmän ansågo denna stora import från Frankrike i det gifna läget ytterst förmånlig för fransmännen och betänklig från engelsk synpunkt, dels såsom en bekväm afsättning för öfverskottsproduktionen och dels som en viktig inkomstkälla för Napoleon genom de väldiga licensafgifterna — dessa angåfvos tillsammans med frakt och assurans höja priset med 30 à 50 shillings pr quarter eller omkr. 135 à 220 shillings pr ton. Ett särdeles karakteristiskt uttryck fick hela denna tankegång, hvilken var lika mycket fransk som engelsk, i ett yttrande i underhuset (den 13 febr. 1810) af politikern Marryat (sjöofficerens och romanförfattarens fader), hvarur följande må återges:

»Den fördel fienden drager af det nuvarande systemet att ge licens för spannmålsimport är mycket större än många af herrarna föreställa sig. Det är ett faktum, att de franska jordbrukarne i förra juli månad hade så stora svårigheter af det låga spannmålspriset, att de ej kunde betala sina skatter. Priset var då så lågt som 27 shillings pr säck, medan den franske brukaren räknar med ett pris af 36 shillings som normal ersättning för sina kostnader. När Buonaparté fick kännedom om dessa förhållanden, hyste han naturligtvis (sic) ingen tvekan att bevilja licenser för utförsel af denna spannmål, hvaråt vår regering villigt gaf licens för införsel. Följden häraf var att höja varans pris i Frankrike, enligt senaste uppgifter med mer än 50 procent utöfver siffran för sistlidne juli. På detta sätt gagnades de franska spannmålsodlarna, medan Bonapartés statskassa förtjänade 18 shillings pr quarter [=omkr. 80 shillings pr ton]. Jag underkastar det underhusets allvarliga ompröfning, huruvida icke omedelbara åtgärder behöfva vidtagas för att göra slut på en praxis, som i så rikt mått tjänar fiendens ekonomiska intresse.»

Detta leder öfver till den tredje faktor, som var bestämmande för Napoleons spannmålspolitik, samma motiv som blef afgörande för allt flere af hans ekonomiska åtgärder ju längre tiden led: penningbehofvet. Detta och intet annat dikterade hela den brokiga mångfalden af exportlicenser för spannmål åt franska, italienska och napolitanska hamnar, hansestäderna, Mecklenburg, Danzig o. s. v., i förening med särskilda exportafgifter, framför allt i den sistnämnda, viktigaste export-