190
hvilken dagligen tillväxer. Så länge denna skorpa icke finnes, aflemna kittelns sidor sin meddelade värme ganska hastigt till det inneslutna vattnet, och kitteln blir aldrig för het; men sedan saltskorpan bildat sig, hvilken, lik alla stenarter, är ganska svag ledare för värmen, kommer denna icke så fort till vattnet. Kittelns metall, som beständigt får emottaga ny hetta, och hvilket saltlagret icke hinner afleda, blir småningom glödgad. Deraf uppstår icke allenast en betydlig förlust af värma, utan det glödgade jernet har äfven förlorat en stor del af sin styrka; hvaraf en explosion ur kitteln lätt kan följa. Detta visar nödvändigheten af att ofta rengöra ångkitteln inuti, på fartyg som begagnas uti mycket salta haf. Sådant bör verkställas minst en gång i dygnet, der det låter sig göra.
Sedan erfarenheten bestyrkt, att potatesmjöl och malt-draf hindra kristallisering af salt, har man föreslagit, att stundom inkasta uti ångkittlarne af dessa materialier. Försök gjorda härmed hafva lemnat tillfredsställande utslag.
För alla ofvannämde olyckor har man likväl numera mindre att frukta på ångfartyg, och isynnerhet på våra Svenska; ty
1:o Äro vid ångfartygspannor elden på alla sidor, äfvensom öfver och under, omgifven med vatten, härigenom kittelns rödglödgning blir omöjlig, så framt det icke genom för mycket stor försummelse skulle hända, att
