detta gamla ord för nu föreliggande ändamål och sålunda kalla användningen och ledningen af de till sina lagar bekanta naturkrafterna manganismus, samt denna andra rigtningen, som blir stående framför naturkrafterna på föga annat sätt än afvärjande, på sin höjd hemlighetsfullt och skråmessigt aflockande dem några recept, naturismus.
Om vi alltså för tillfället vilja begagna dessa namn, se vi följaktligen kulturfolken indelade i manganistiska och naturistiska nationer och hafva antydt, att de förra på grund af den med full insigt uppburna utbildningen af deras materiela apparat hafva vunnit ett väldigt försprång framför de naturistiska. Ja, vi töras till och med gå ännu längre och behöfva ej tveka att påstå, att herraväldet på jorden tillhör de manganistiska nationerna. Såsom i alla tider skett, kommer ock fortfarande att kämpas om detta herravälde; men den uppmärksamme iakttagaren kan med säkerhet på förhand uträkna, att manganisterna skola förblifva segrare, eller att de nationer, som ej vilja besluta sig för att öfvergå till manganismen, måste vara beredda på en småningom försiggående underkastelse eller på undergång.
Att det är möjligt att fullt medvetet öfvergå från naturismen till manganismen, det bevittna vi i vår på märkvärdiga kulturföreteelser så rika tid hos Japan. Japaneserna hafva med utbildadt skarpsinne insett den här uttalade satsen och söka nu att taga det i historien oerhörda steget för att med ens öfvergå från naturismen till manganismen. De högsta bildade inom nationen hafva insett nödvändigheten häraf samt hafva äfven vunnit de politiska maktinnehafvarne för saken; och så se vi nu midt för våra ögon denna kloka och förståndiga nation på ett ändamålsenligt sätt omgestalta sitt undervisningsväsende och med uppbjudandet af all sin kraft kasta sig in i denna för henne nya rigtning. Så svårt än arbetet må vara, synes det vilja lyckas dem; åtminstone talar början derför, hvilken består i intet annat än att lära, lära och åter lära.
Köpa manganismen kan man ej, den måste tillkomma genom uppfostran, bildning. Beviset härför utföres i närvarande stund i Kina, hvarest all den genom köp förvärfvade, utmärkta europeiska krigsmaterielen synes hafva visat sig gagnlös mot manganisternas regelbundna angrepp. Naturisterna förbise allt för lätt, att blotta inlärandet icke är tillräckligt; en utelemnad, glömd liten detalj i förfaringssättet kan sätta hela frågan på spel. Mången erinrar sig kanske det lilla missödet hos japaneserna för 10 à 12 år sedan, huru de, förtröstande på sin sjelfständighet, afskedade den engelska läromästaren från deras första stora krigsångfartyg och derigenom afhände sig tillfälle till mycken öfvning; de manövrerade också vackert, men till stor förvåning för de på land befintliga åskådarne ångade de slutligen under en hel timme omkring på redden i en stor cirkel. Maskinisten hade glömt detta »berg Sesam, slut dig»; han visste ej huru han skulle blifva fri från öfverskottet på ånga i pannan, och kaptenen for omkring i en cirkel så länge, tills all ånga var förbrukad. Numera känner japaneserna det vida bättre och skratta hjertligt åt det då gjorda profvet.
Hos inderna hafva engelsmännen sakta och mildt börjat verka för manganistisk uppfostran. Allt ligger dock ännu i sin linda[1], men kan nog leda till stora resultat.
Vi behöfva för övrigt ej, då vi söka naturismen, sväfva hän till fjerran verldsdelar; äfven i Europa förefinnes den, och i hvarje menniska är alltid något af naturism förborgadt. Till den samma sällar sig först genom uppfostran det manganistiska åskådningssättet, det förnuftsenliga, det obevekligt logiska till det naiva, det ovillkorligt undergifna i oss till den blida naturen; men äfven eftertänksamheten, den uthållande fastheten gent emot anloppet af en förstörelsehotande naturmakt, den fullständiga motsatsen till fatalismen.
I Spanien har manganismen ännu föga utvecklat sig; till de stora, omgestaltande uppfinningarna har den iberiska halfön icke bidragit. Vi måste väl antaga, att tillbakaträngandet af reformtankarne der kunde så mycket förr lyckas, som då för tiden just den nyupptäckta verlden helt och hållet tog sinnena i anspråk. Oberäkneligt är det, hvad Spanien skadat sig genom sitt stillastående.
Grekland, som en gång i konster och vetenskaper stod på det högsta trappsteget, var vid tiden för den vetenskapliga teknikens uppblomstring ännu så inveckladt i följderna af nedstörtandet från den en gång intagna höjden, att denna rörelse ej kunde fatta det. Det bemödar sig nu att såsom nation kämpa sig upp från naturismen, och med intresse kunna vi följa de ansträngningar, som göras på det sköna landets klassiska mark för att åter upptaga de gamla qvarlefvorna af andlig verksamhet. Men utan manganismen kan det icke gå.
Italien bereder oss ett märkvärdigt skådespel. Länge på sitt sätt helt och hållet öfverlemnande sig åt naturismen, till och med äfven efter det lifvliga deltagandet i renässansperiodens stora vetenskapliga upptäckter, har denna högt begåfvade nation mera eller mindre försummat manganismen, men uppehållit sin blomstring på konstens område samt deri sökt och funnit sin glans. Men efter dess politiska pånyttfödelse har emellertid detta land erkänt nödvändigheten af att återtaga det försummade i manganismen; och sålunda se vi, att italienarne nu med förvånansvärd energi hafva kastat sig på att hos sig utbreda manganistisk industri och skicklighet. Man kan ej misstaga sig på – och den för ej så länge sedan afslutade utställningen i Turin synes mig bevisa det –, att de verkligen betydande och raska framsteg, som landet gör på det rent industriela området, förlamande inverka på dess alstringsförmåga inom konstindustrien.[2] En dyster känsla genombäfvar en vid dessa iakttagelser, i det att det vill synas, som om det förefunnes en skärande motsats mellan de båda rigtningarna, för hvilken någondera måste falla offer. Men det är ej så. Konst och vetenskaplig teknik utesluta ej hvarandra. Det fordras blott stora ansträngningar för att göra båda rättvisa, större fasthet och ett djupt inträngande i de fina, estetiska lagarne, för att tillbakaslå maskinernas störande angrepp. Att båda kunna utvecklas jemte hvarandra, visa vår tids lifliga rörelser på begge områdena i Österrike och Tyskland.
- ↑
Huru djupt och fast inrotad naturismen ännu är hos de
islamistiska folkslagen, arftagarne till den på sin tid så höga arabiska
bildningen, derpå anför Ernst Renan i sin lilla nätta skrift »Islam
och vetenskap» ett intressant exempel. Den engelska
Niniveh-forskaren Layard hade i bref vändt sig till kadin i Mossul för att af
honom erhålla några uppgifter rörande stadens befolkning, handel
och historia; hvarpå kadin svarade med följande skrifvelse.
»O min berömda vän, o de lefvandes glädje! Hvad du önskar af mig är på samma gång onyttigt och skadligt. Oaktadt jag tillbragt alla mina dagar i detta land, har det dock aldrig fallit mig in att räkna husen eller att bekymra mig om deras innevånares antal. Med afseende på frågan, huru mycket varor den ena packar på sin mulåsna och den andra forslar i sin båt, så är det verkligen saker, som på intet sätt röra mig. Hvad åter denna stads historia beträffar, så känner Gud allena den samma, han allena kan säga, med huru mycken villfarelse dess innevånare voro fullproppade före dess eröfring genom islam. För oss vore det farligt att ens vilja nämna det.
O min vän, o mitt lam, sök ej att få veta det, som ej angår dig. Du har kommit till oss och vi hafva helsat dig välkommen; gå nu bort i frid! Sanningen att säga: alla ord du talat till mig hafva ej gjort det ringaste ondt; ty den som talar är en, och den som hör på är en annan. Enligt seden hos männerna af din folkstam har du genomvandrat många landskap, och dock har du ingenstädes funnit lyckan. Vi åter (Gud vare lofvad!), vi äro födda här och önska ej komma härifrån.
Hör min son, det finnes ingen vishet lik den att tro på Gud. Han har skapat verlden. Skola vi sträfva efter att blifva honom lika, i det att vi söka intränga i hans skapelses hemligheter. Se denna stjerna, som kretsar omkring en annan stjerna deruppe; betrakta åter denna stjerna, som släpar en svans efter sig samt behöfver så många år för att komma och för att aflägsna sig. Låt dem vara, min son; den, hvars händer skapat dem, skall också leda och styra dem.
Dock, du säger kanske: »O man, drag dig till baka, ty jag är mera lärd än du, och jag har sett saker, om hvilka du ej har en aning!» Om du menar, att dessa saker gjort dig bättre, än jag är, så var mig dubbelt välkommen; men jag, jag tackar Gud, att jag ej forskar efter det, som jag ej behöfver veta. Du är bevandrad i saker, som äro för mig likgiltiga, och hvad du har sett, föraktar jag. Kan ditt omfattande vetande skapa dig en andra mage; och dina ögon, som sänka sig ned öfver allt och genomsöka allt, kunna de åt dig uppleta ett paradis?
O min vän, om du vill vara lycklig, så utropa: »Gud allena är Gud!» Gör intet ondt, då behöfver du ej frukta hvarken menniskorna eller döden, ty din stund skall också komma!»
- ↑ Vid samtal med en högt stående italienare med skarp iakttagelseförmåga öfver denna punkt sade denne till mig: »Säg så gerna rent ut, att vi hafva gått tillbaka på konstens område. Men vi veta det och gräma oss ej deröfver. Först måste vi taga ifatt på andra områden, hvad vi under långa tider hafva svårligen försummat, och dertill behöfva vi våra bästa hufvuden. Sedan komma vi nog åter framåt på konstens område».
