göra skicklig att skapa, att frambringa nytt, att befordra samhällets ändamål genom vetenskapernas användning på ledningen af de enligt naturens lagar rigtiga processerna. Den tekniska högskolan vårdar alstrandets vetenskaper. Denna motsats är afgörande, den är bestämmande för undervisningens hela hållning. Vi måste här afse från enskildheter, för att behålla det stora hela i ögonsigte. Och detta är vid universitetet, ju längre det för sina lärjungar: studiets isolering, afsöndrande från det allmänna ämnet, så att lärjungen kastar sig på någon särskild forskningspunkt.[1] Vid den tekniska högskolan å andra sidan är deremot på grund af förvärfvade, fasta, ordnade vetenskapliga grundkunskaper, ju längre de studerande komma, erforderlig en sammanslutning, en organisk vexelverkan mellan de särskilda vetenskaperna och framför allt mellan de beherrskande, ett införlifvande i verksamhetsgrenar, som hänföra sig till hvarandra. Det är ej heller annorlunda senare i lifvet, hvarest öfver allt på teknikerns bana deltagandet i organisationer är vilkoret, der på den enskilde måste läggas det största ansvar för detaljernas rigtiga ingripande i hvarandra vid den totala verksamheten, under det att universitetsbildningen verkar på individens lif och dess fulla utveckling.
Det behöfver väl knappast anmärkas, att gränslinierna mellan dessa båda andliga rörelser icke äro skarpa, synnerligast vid sjelfva undervisningen. Ej så sällan har t. ex. kemien vid universiteterna icke kunnat emotstå lockelsen, att i rigtning af ett skapande träda något utom sin sfer; eller det har vid de tekniska högskolorna icke alltid lyckats lärarne att fullständigt och fast sluta sig till det tekniska studiets uppgift. Deraf kommer också utbytet af lärarekrafter, fram och tillbaka, tills jemvigt ernås. Ej heller hafva öfver allt de tekniska grundsatserna för de tekniska högskolorna så fasthållits, eller nödvändigheten att allestädes uppbygga fullt vetenskapligt förskaffat sig ett så obetingadt erkännade, som det utan tvifvel måste vara. Men åsigternas klarnande i denna rigtning fullbordas öfver allt mer och mer, och målet får betraktas såsom tydligen erkändt.
Skilda marschera alltså de båda härarne samt hafva sina olika uppgifter och olika leder; men på samma vetenskapliga höjd draga de framåt, och måste göra det så nära, att de städse kunna räcka hvarandra händerna, på samma gång hvar och en sträfvar att helt och fullständigt motsvara sina uppgifter. Derföre låten dem marschera i fred; de skola båda trots särskiljandet inlösa sina förbindelser. En sammanblandning af de båda rörelserna har för öfrigt verkligen blifvit försökt, d. ä. den består i verkligheten i NordAmerikas Förenta Stater. »The university» är der båda delarne, »tekniskt» och »klassiskt» på samma gång. Men den hittills vunna erfarenheten har icke, så vidt jag kunnat bedöma, ådagalagt, att föreningen är i längden hållbar, eller att den motsvarar det mål med den här bibragta bildningen, som lagstiftningen ansett önskvärd.
Ett fackämne förefinnes dock bland de polytekniska läroämnena, beträffande hvilket tvifvel kan framkastas, huruvida de ofvan gjorda betraktelserna träffa in på det samma, och det är det, som rör bygnadskonsten. Många vilja till och med hafva arkitekturen utlöst från de tekniska högskolorna samt förenad med konstakademien. Mig synes i högsta grad tvifvelaktigt, att detta skulle vara fördelaktigt. Ett inre berättigande för ett dyligt söndringssträfvande måste dock medgifvas i verkligheten förefinnas; ty bygnadskonsten är och var äfven tidigt naturismens egendom, hvilken ju redan då inom sig odlat de herrligaste blomster, när manganismens frö ännu slumrade i marken. Vi kunna derföre också fatta det nyligen uppdykande sträfvandet, och måste akta det, enligt hvilket inom de tekniska högskolornas bygnadsafdelning såsom nyhet blifvit försökt att åter införa atelier-undervisningen. Enligt min åsigt måste emellertid betviflas, om den dermed afsedda fördelen verkligen kommer att vinnas. Det är just den gamla naturistiska metoden, som dermed åter väckes till lif; det personliga mästerskapet hos de särskilda konstnärerna sättes dermed åter såsom det, som skall öfverföras, läras. Emellertid har dock arkitekturens fasta anslutning till de tekniska högskolorna en gång blifvit genomförd och den samma till principen med dem sammansmält. Det är de vetenskapliga lagarnes grundval, ej naturlagarnes, såsom inom teknikens öfriga grenar, utan de estetiska, stillagarnes, som här skall tjena såsom den högsta andliga ledningen vid konstskapelser, likasom naturlagarne tjena såsom grundval för andra fack. Utaf måhända mindre betydelse, ehuru dock alltid af en betydelse, som ej bör ringaktas, för denna anslutning till de tekniska högskolorna är dessutom den omständigheten, att numera ingen större bygnad för våra lefnadsvilkor är tänkbar, vid hvilken ej jemte den konstnärliga utstyrseln den manganistiska tekniken, t. ex. i frågor om uppvärmning, belysning, ventilering, vattentillförsel, renhållning o. s. v., spelar en mycket framstående roll och således erfordrar motsvarande studier.
Kasta vi nu också en blick på mellanskolorna och de lägre tekniska skolorna, de konstindustriela häri inneslutna, emedan de till en god del inordna sig under de tekniska högskolornas bygnadsafdelning och till en annan del under konstakademierna, så hafva vi att i dessa se skolor för utförande personer, och detta desto bestämdare, ju lägre ned vi komma, under det att högskolorna vilja utbilda ledande skapande personligheter. Det kan nu utan svårighet af det anförda dragas den slutsatsen, att ju lägre ned, desto mera bör kännedomen om lagarne försvinna för att lemna plats för reglerna. På det nedersta trappsteget skulle enligt min åsigt endast regler gifvas, hvilka ju äro härledda från lagarne och måste harmoniera med dem, om de skola kunna göra anspråk på något värde. Derföre skall här läraren visserligen känna lagarne, men ej undervisa om dem; ty grubblandet öfver de djupa lagarne stör den otvungna blicken hos den omedelbart utförande, grumlar den, oroar den, emedan lärjungen i allmänhet här står på det naturistiska området. Han är teknikens soldat, och just derföre tjenar honom det fasta tillegnandet af regler såsom en källa till att göra honom stark och dugtig i sitt fack. Ju högre upp, desto mera få lagarne direkt utöfva sitt inflytande, desto mera sker öfvergången småningom till manganismen. »Regler, förebilder, lagar», så kan måhända ordningsföljden nedifrån och uppåt uttryckas i allra trängsta sammanfattning. Det bör öfver allt vara skolförvaltningarnas uppgift att med omsorg i läroplanen fastställa hvarje skolas omfång, huru mycket af lagarne bör bifogas reglerna, för att göra dessa begripliga. Så naturligt detta än synes vara, torde dock enligt min erfarenhet behöfvas att fästa uppmärksamheten derpå, emedan synnerligast yngre lärare allt för ofta göra sig skyldiga till det missgreppet att ej vinlägga sig om den antydda, visa inskränkningen och derigenom ofta missleda sin egen utveckling, på samma gång de ej fullfölja skolförvaltningens afsigter.
Mina herrar! Jag har nu slutat mitt försök att teckna den vetenskapliga teknikens ställning till kulturproblemet. Om det lyckats mig att bidraga något litet till klargörandet af de vigtiga frågor, som detta för teknikern i sig innesluter, så har det förunnats mig den glädjen att i dag hafva arbetat tillsamman med Eder i den rigtning, som utmärker de framstående sträfvandena hos Eder förening.
W. H.
- ↑ »Mina herrar», hörde jag Dove vid sina föreläsningar i fysik säga, »I bören i tid söka Eder en specialitet».
