Sida:Kungl. humanistiska vetenskaps-samfundet 9.pdf/281

Korrekturläsningen av denna sida är påbörjad men inte fullständig. Se kommentarer i historiken och på diskussionssidan


35
vår älsta handskrift på fornsvänska

äro sällsynta. Under 1200-talet framträder i bokskriften det i kursiven utbildade a[1] ofta ytterst sparsamt vid sidan af a, hvarför man måste vara synnerligen försiktig vid datering: ofta är den äldre typen den på ett flertal sidor enbart förekommande och så uppdyker plötsligt ett a[1] som visar att vi måste befinna oss i en senare tid, än hvad vi kanske från början voro benägna att antaga. Den andra för tidsskillnad utslaggifvande typen är . Denna typ skrifves älst så, att båda bistafvarne äro åtskilda från hvarandra och båda utgå från hufvudstafven. Så småningom — säkerligen först i kursivskriften — söker man för bekvämlighets skull att draga bistafvarne i ett drag utan att lyfta pennan; den nedre kan då bli lösgjord från hufvudstafven, t. ex. Am. 315 E fol. eller anknytas till denna t. ex. Am. 315 g. Denna förändring möter redan omkring 1225, kanske tidigare; dock är omkring 1200 den normala typen. Emellertid gäller äfven här hvad som ofvan sagts om a, att de yngre formerna under tidigare skeden ofta uppträda synnerligen sporadiskt, under det att den äldre äfven i senare tid icke är sällsynt. — Som vi finna äro de angifna medlen till ålders bestämning icke alltid tillförlitliga. Man kan ju tänka sig det fall, där i en handskrift, som faktiskt förskrifver sig från c:a 1300, de älsta formerna för såväl a som ensamt uppträda, i trots af att de yngre formerna redan för länge sedan utvecklats och kommit i bruk på andra håll. En granskning af ett mycket stort antal fornnorska handskrifter ger emellertid vid handen, att om också det ena tecknet i en yngre handskrift uppvisar den äldre formen, så hänvisar dock i allmänhet det andra genom sin senare form till ett yngre skede. Man kan sålunda i regeln med tämlig säkerhet sluta, att en handskrift, som uppvisar de älsta formerna af såväl a som ags. ƒ tillhör tiden före c:a 1250. — Orsaken till att jag så länge uppehållit mig vid de norska handskrifterna, skall framgå af det följande.

Västergötland har liksom Norge en gång upptagit den anglosaxiska skriften. Detta är sannolikt redan på den grund att kristendomen i dessa trakter predikades af engelsmän och att, som vi finna af den förteckning på Västergötlands biskopar, som ingår i Vidhemsprästens anteckningar, ett betydande antal af desse i älsta tid voro af engelsk nationalitet. Men till evidens

  1. 1,0 1,1 Wikisource-kommentar: Dessa varianter av a finns inte i Unicode. Se istället den inskannade bilden av sidan.