Sida:Kungl. humanistiska vetenskaps-samfundet 9.pdf/284

Korrekturläsningen av denna sida är påbörjad men inte fullständig. Se kommentarer i historiken och på diskussionssidan


38
otto von friesen

skrifvare. Handskriften representerar fastmer det äldre skede i den västgötska ortografien som vi ofvan slutit oss till af de äldre västgötahandskrifterna. Lika litet berättigar förekomsten af typen till den angifna slutsatsen. Båda företeelserna äro fullt och naturligt förklarade ur den omständigheten att den anglosaxiska skriften en gång kommit till Vestergötland via Norge. Möjligheten af en norsk skrifvare kan ju från denna utgångspunkt icke förnekas, isynnerhet som vi möta ett så spec. norskt och tämligen lokalt tecken som monogrammet ƙ. Emellertid är det en serie palæografiska fakta, som direkt förbjuda ett sådant antagande[1]. Främst af dessa ställer jag ø-typen. Denna är i fragmentet ett o genomstruket uppifrån höger ned åt venster af en tunn rak streck som åt båda hållen sträcker sig ett betydligt stycke utanför ovalens kanter. Just denna ø-typ möta vi ymnigt i de svenska pergamentbref på latin från 1200-talet, där svenska namn eller andra ord ingå, så t. ex. SD I nr 119 (1200), SD I nr 164 (1203—1220), SD I nr 216 (1222—30), SD I nr 39o (1252) o. s. v. I de norska urkunderna från 1200-talet är däremot (en sammanslingning af o och e) den normala typen. I älsta tid är öglan till höger fast förbunden med ovalen, men senare såsom i AM. 315 E fol (1200-1250) blir den ofvantill lösgjord från o-elementet och i fragm. 1 C cod. II i Norska Rigsarkivet (facsimile i N.G.L. IV nr XVI) har den sålunda öppnade öglans nedre del dragits in genom ovalen så att den råkar men ej öfverskrider ovalens nedre venstra sida; dock är äfven i sistnämnda handskrift den normala formen. Slutligen kan jämväl i norskan ett struket ø förekomma, men jag känner detta endast från en enda handskrift (Am. 619 4:0, fornnorska homilieboken) och här skär ej strecken ovalens nedre vänstra sida. Då i handskriften i fråga e-typen har formen e[2], synes ö-typen bildad på det sätt, att e i stället för att anknytas till o-typens högra sida har inskrifvits i den. I hvarje fall år denna typ bestämdt och konstant skild från den i svenska — och danska — urkunder uppträdande ø-typen, som återfinnes i fragmentet, äfven om denna har samma ursprung.

En annan egendomlighet som ej återfinnes i norska urkunder är fragmentets æ-typ. Den är bildad därigenom att

  1. Angående det material, hvarpå den följande palæografiska framställ- ningen stöder sig, se förordet.
  2. Wikisource-kommentar: Se den inskannade bilden av sidan.