KAPITEL IX.
Fru Booth visande oss huru en kristen dör.
“Hvad vore tron, om den icke låge
en klarögd pärla på hjärtats grund,
och upp till himmelen stilla såge,
då skalet brister i mognans stund.“
Det är något gripande och på samma gång
storslaget i en tapper krigares död.
Vi vänta icke att han skall sluta sina dagar på samma sätt som andra. Vi vänta att han skall stupa med svärd i sin hand, segerrop på sina läppar och triumf i sin blick. Alldenstund han lefvat en soldats lif, tyckes det oss helt naturligt, att han skall dö i lägret eller under stridsbullret.
Jag tror att en sann soldat skulle föredraga att skiljas hädan på detta sätt. En sådan död fick i alla händelser vår heliga hjältinna. Hon lämnade i själfva verket aldrig slagfältet. Hon blef sårad i den stora kampen, och på sin Herres befallning gick hon helt enkelt in i sitt tält och utkämpade där lifvets strid till slut, besegrande den siste fienden. Hennes lif hade varit en ädel och härlig strid, men hennes död var ännu härligare.
