hvilket åtföljer maskinarbetet. Men just denna process infördes på samma gång, som man i ångmaskinen funnit den källa, hvilken skulle bringa den andra af de ofvan nämnda utvecklingsrigtningarna, kraften, till en ej anad betydelse. Om industrien dittills varit hänvisad till menniskoarmens, lastdjurens, vattenfallens och vindens rörelsekraft, som naturen hade inskränkt till ett trångt oföränderligt område, så inträdde nu på en gång en nästan obegränsad kraft i menniskoslägtets tjenst. Kasta vi en öfverblick öfver den tidsperiod i sin helhet, som sedan den tiden förflutit, så finna vi, att den ökade tillgången på kraft utomordentligt hastigt bringar maskinerna såsom sådana till utveckling. Och sjelfva kraften ökas å ena sidan, i det att ångmaskinen hastigt tilltager i storlek, och äfven vattenkraftmaskinerna utvecklas genom den stora lättnaden vid deras förfärdigande. Å andra sidan gynnar ångmaskinen rörelsens mångfald, då den undanrödjer det hinder, som ligger i bristen på kraft. Så blir denna enda kraftmaskin, ångmaskinen, moder till en här af arbetsmaskiner, men dermed äfven situationens herskarinna. Detta är vår närvarande industriela utvecklings kärnpunkt, källan till dess välsignelsebringande verkningar och tillika fröet till dess onda.
Dernäst bemägtigade sig ångmaskinen en industri, vid hvilken kraften utan all fråga går framför konstfärdigheten, nemligen bergverksindustrien, der den öfvertog vertikaltransporten, uppfordringen af vatten och gods, och derigenom äfven bland annat i öfverflöd framskaffade sitt eget näringsmedel, kolen. Den härigenom i bergsbruket föranledda omgestaltningen är utomordentligt stor. Der förut en mängd enskilda rättigheter voro fördelade i en enda ärfd stoll, hvarest af ett vattenhjul ännu på sin höjd uppfordrades något vatten från ett ringa djup, möjliggjorde ångmaskinen att arbeta djupare, men alltid blott under förutsättning att man disponerade ett stort anläggningskapital. Till följd häraf lemnade snart de enskilda små grufrättigheterna rum för grufbolagen, som i sig förenade driften af stora gruffält. På stora djup anordnades en planmässig grufbrytning, dit de förutvarande mindre lottegarne skickade sina barnbarn såsom arbetare, och hvilken numera på ett på vissa ställen (isynnerhet i England) beklagligt sätt beröfvar en hel befolkning de normala lifsvilkoren.
Ett andra område, hvaraf ångmaskinen satte sig i besittning, var väfverierna och spinnerierna. Först bemägtigade den sig den enkla väfstolen, som småningom höjdes till en förut knapt anad produktionsförmåga. Men för att man äfven skulle kunna använda ångkraften vid stolar för väfnader med rikare mönster, skyndade sig textilindustrien att snart erbjuda konstväfstolen. Den fint uttänkta mekanism, som Jacquard gaf åt väfstolarnes reglering, öfverlemnade i princip väfveriet helt och hållet i den kraftiga ångmaskinens våld. Ännu är ej sammanflätnings-processen fullt utbildad, ehuru den oupphörligt går framåt. På spinningens område har deremot maskinen med högst få undantag redan blifvit allenaherskande. Det tillstånd, som den på textilindustriens område medfört för arbetarne, är mycket tröstlöst. Skaror af unga arbetare och arbeterskor föra i de jättebygnader, der en enda väldig ångmaskin meddelar drifkraft till hvarje aflägsen del, en tillvaro, hvars skadlighet knappast behöfver skildras, och hvarpå ju äfven lagstiftningen öfver allt redan rigtat sin uppmärksamhet.
En rad af andra industrier har ångmaskinen så småningom lagt under sitt välde, sitt och maskinarbetets, och dagligen ingriper den på nya fält. I de allra flesta fall finna vi att sammanslutning träder i stället för spridda arbetsställen. Om detta sker på ett område, der det redan förut finnes en handtverksindustri, så finna vi nästan alltid maskinens öfverväldigande verkan yttra sig på det tråkiga sätt, att mästaren, den mindre industriidkaren, som förut utöfvade sitt yrke i sin bostad, omedelbart i närheten af sin familj, försvinner, d. v. s. upptages af fabriken. Och den skickligare mannen drages naturligtvis först till fabriken. Den mindre skickliga, svagare, återstår, tills äfven han upptages af fabriken, om också med mindre aflöning och på ett lägre trappsteg bland elementen af den stora fabriksorganism, hvari hans individualitet uppgår. I en del stora städer är bristen på handtverkare redan så kännbar, att den äfven märkes af dem, som gerna göra sig blinda för våra sociala lidanden.
Ett annat ondt, som delvis redan medverkat till nyss nämnda förhållanden, har äfven framkallats af maskinindustrien och framkallas äfven nu i en betydligt tilltagande grad, hvarföre här torde böra särskilt hänvisas derpå. Det är arbetsskicklighetens påfallande aftagande. Detta aftagande ger sig tydligen till känna i många industrigrenar, och mest i dem, som använda många arbetsmaskiner. Att detta förhållande är vidt utbredt, framgår af den omständigheten, att man på så många ställen yrkar på införandet af prof för arbetarne, och att vid anställningen gifva företräde åt dem som aflagt sådant. Det finner väl till en liten del sin förklaring i yrkesfriheten, men den egentliga orsaken är fabrikaternas tilltagande framställande medelst maskiner, till följd hvaraf den unge arbetarens hand behöfver mindre öfvas. Man har på sista årtiondet infört sådana slags arbetsmaskiner och hela serier af dylika maskiner, som så att säga helt och hållet fullborda bearbetningen af ett fabrikat, vid hvilka man till allra största delen fråntagit menniskohanden så väl skötseln som regleringen. Följden är att det för framställandet af ett till sin godhet ganska högt stående fabrikat blott fordras en underordnad arbetskraft. Man har på detta sätt bragt det derhän, att arbetaren nedsjunkit till den ifrågavarande maskinens blotta “vaktare“, och det har lyckats att i stort antal besätta dylika vaktare-platser med unga arbetare. En gosse vid en af dessa nya arbetsmaskiner lemnar med den jemförelsevis lätta sysselsättning, som vårdandet af maskinen pålägger honom, ett fabrikat, som långt öfverträffar det vid den förra metoden erhållna, vid hvilken arbetarens andel i maskinens produkt var mycket större. Jag har redan med anledning af verldsutställningen i Paris[1] fästat uppmärksamheten på den hastiga utvecklingen af detta arbetssätt — som i alla händelser i grunden blott till graden skiljer sig från det äldre — och såsom den egentliga maskintillverkningen eller maskinofakturen stält det i motsats till manufakturen samt äfven betecknat dess införande såsom mycket att förorda. I sjelfva verket är detta äfven säkert förhållandet. Maskinofakturen hafva vi t. ex. att tacka för spridandet af billigare och bättre arbetande symaskiner; den lämpar sig för förfärdigandet af alla slags maskiner, som skola utföras efter en och samma modell eller åtminstone efter ett begränsadt antal mönster; den har redan vid vapentillverkningen och vidare vid jernvägsvagnstillverkningen lemnat nära nog fabelaktiga resultat i jemförelse med de äldre metoderna, och gör likaså raska framsteg vid lokomotivtillverkningen. Men öfver allt nedsätter den fordringarna på arbetarnes skicklighet. Ja, maskinofakturen finner i detta onda, som den sjelf uppväckt, ny näring; ty fabriksegaren, som ej längre finner goda arbetare i tillräckligt antal, eller för
- ↑ »Der officielle Bericht über die Pariser Weltausstellung 1867».
