och öfvernattar han; på klippspetsen, der han har sitt vakttorn. 29Derifrån spejar han efter rof, och skåda hans ögon ut i vida fjerran. 30Der sörpla hans ungar blod; och der slagne ligga, der är hans lust att vara.[1]
⁎
Kapitel 40
40.1Och HERREN svarade Hjob än vidare och sade:2Vill han, som mästrat den Allsvåldige, då tvista med honom?[2] 3Må han, som anklagat Gud, svara deruppå.[not 1]
4Och Hjob svarade HERREN och sade:
Se, allt för ringa är jag; hvad skulle jag kunna genmäla dig? Jag lägger min hand på min mun. 5En gång hafver jag talat, men nu icke mer; andra gången vill jag ej förnya det.[not 1]
6Och HERREN svarade Hjob ur stormen och sade:
7Omgjorda dina länder som en man, så vill jag spörja dig, och du må säga mig, hvad du vet.[3]
8Vill du göra min rättvisa om intet, och fördöma mig för att stå sjelf såsom rättfärdig? 9Har du kanske en arm lik Guds, eller kan du dundra med en röst lik hans.[4] 10Så tag på dig då din skrud af majestät och höghet, och kläd dig i gudomsprakt och härlighet.
11Låt sedan din vrede utgjuta omkring sig sina strömmar, och se efter och nedslå alla högmodiga. 12Ja, se efter alla högmodiga och kufva dem, och störta omkull de
- ↑ 1,0 1,1 Man kan fråga, i hvad det, som säges om Guds storhet och makt i Jehovahs svar, skiljer sig från I Hjobs egna ord i det föregående (kap. 9, 12, 26, 28)? — Här gäller det gamla ordspråket, att tvenne kunna säga detsamma, och det är dock icke detsamma. Hjob säger det, som han säger, med tanken på denna storhet och makt såsom förälskad så att säga i sig sjelf och icke aktande något annat än sig; Jehovah åter med tanken på densamma såsom mäktig att hjelpa, der all hjelp synes vara ute, och aktande godheten och rättfärdigheten högre än allt. Och en borgen för att Jehovah nu vill hjelpa den hårdt pröfvade Hjob ligger redan deruti, att han inlåter sig med honom på det sätt, som sker.
